Hur kommer det sig att du jobbade så mycket med ensamkommande?
– Majoriteten av dem är från Afghanistan och jag var en av få poliser i Sverige med afghanskt ursprung.
Och boken bygger på dina erfarenheter som polis?
– Bland annat, men vi siktar på att beskriva en bild kring integrationen i Sverige. Att lista ut vart vi är på väg, varför det har gått fel om det ens har gått fel. Det finns ju åtskilliga som säger att det inte har gjort det. Vi försöker lista ut hur vägen framåt kan se ut. Vi kommer också att resa en del och se hur man gör i andra länder.
Upplever ungdomarna att de får någon hjälp att förstå hur samhället fungerar?
– Nej. Den vanligaste frågan jag får är ”Hur får vi svenska vänner?”. De vill komma in i samhället men de vet inte hur. Då får man förklara att det finns normer, spelregler man måste följa för att få svenska vänner. För du måste till viss mån anpassa dig, men det vill man inte säga för det kan vara taskigt och elakt.
Inte en gruppbild av ensamkommande publiceras på nätet utan att det snabbt kommenteras att många ser ut att vara lite väl gamla för att vara ungdomar. Och det är ingen tvekan om att det är ett utbrett problem. Samtidigt har det slagit över så att nästan alla ensamkommande ifrågasätts. Har det påverkat dem du har träffat?
– Det har det helt klart gjort. Det jag har försökt göra i mitt arbete är att föra två dialoger samtidigt. Det första är att jag hela tiden lyfter fram de positiva delarna. Jag har en sida på Facebook som heter Kreativ integration där jag varje dag lägger upp bilder på ensamkommande jag träffar runt om i landet och intervjuat. Vi försöker visa att det här är majoriteten, de som vill bli ingenjörer, läkare, städare eller vad som helst. Den andra dialogen är att vi också har en del problem. Till exempel har vi tyvärr ganska många som har uppgett fel ålder. Ska vi lyckas göra något bra av det här måste vi klara av att hålla båda de tankarna i huvudet samtidigt.
Hur kommer vi åt exempelvis problemet med gruppvåldtäkter?
– Det här är ju ett fenomen – bacha basi, dansande pojkar – som är hyfsat utbrett i Afghanistan. Krigsherrar och män med mycket makt kan ha små pojkar vid sidan av och det kan anses vara lite fint. Det här händer ju i samhällen där könen är separerade och där kvinnan inte får ta plats i det offentliga rummet. Då kan pojkarna bli ett slags substitut. Man kan inte komma ifrån att det är utbrett i Afghanistan. Så ja, vi har ett nytt fenomen i Sverige där pojkar i grupp våldtar andra pojkar. De som har blivit dömda, det är fem fall, är alla afghaner. Ska vi få bukt med det här problemet måste de som blir dömda utvisas. Det är inte roligt, men utvisning är det som skrämmer och det som skickar signaler till dem som kommer hit att håller man på med sådana saker finns det inte en plats för dig här.
Förutsatt att det finns en trovärdighet bakom hotet, fungerar sådana signaler?
– Ja. Jag har ju träffat dem som har blivit dömda för det här också. Och får man fängelse eller ungdomsvård, det tar man. Det som känns och som ses som ett misslyckande är utvisning. Tyvärr, men så ser det ut.