Utrikeskrönika: Vi får vänta på Zapatero
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
Det kanske var med denna personliga brist i åtanke han avgav vallöftet att alla spanska elever inom högst tio år ska kunna tala engelska flytande. I valet gick socialisterna PSOE framåt, från 42,6 till 43,6, men på bekostnad av små vänsterpartier de hittills fått stöd av. Högern, Partido Popular PP, ökade från 37,7 till 40,1 procent. Men PP har svårt att alls hitta bundsförvanter. Paradox: samtidigt som tvåpartisystemet blivit än tydligare har betydelsen av småpartierna ökat! Kataloniens mer och Baskiens mindre framgångsrika borgerliga nationalister lär begära ett högt pris för att stödja Zapatero. "Förstör nationen och dess grundval, familjen"
Tyskland och Österrike är EU-länder där de två stora partierna till höger och vänster om mitten förmår samverka, när det parlamentariska läget så kräver och
eller man vill slippa beroende av besvärliga småpartier. Det går inte i Spanien. Polariseringen är alltför stark. Tillsammans ledde socialisterna och högern Spanien bort från Franco-erans arv av statligt ägande och styrning i ekonomin. Båda önskade inträde i Nato och EU. Båda har försökt få bukt med den baskiska ETA-terrorismen med en blandning av hårda tag och förhandlingar. Men PP har på sistone dominerats av dem som tycker att socialisterna är i färd med att förstöra nationen och dess grundval, familjen. PP har svårt acceptera att det förlorade förra valet 2004 efter att dess ledning, mot bättre vetande, skyllt terrordåden i Madrid 11 mars på baskiska terrorister, inte extrema islamister. Ett av de få områden där PSOE och PP varit ense är
Kosovo. Madrid måste säga nej till dess självständighetsförklaring, annars har man inget argument mot de (fredliga) baskiska nationalister som vill ha en folkomröstning om Baskiens rätt till självbestämmande. Omdaning som setts som ett mönster
Trots Kosovo, och även om Spanien ibland uppfattats vara lite väl aggressivt i självhävdelse, har landet inom EU setts som en god partner, under Zapatero, företrädaren José Maria Aznar, PP, i åtta år och dessförinnan socialisten Felipe Gonzalez. När diktatorn Franco dog 1975 inleddes en omdaning som setts som ett mönster för andra länder med en ond
historia. Arvtagarna till dem som stått på olika sidor i inbördeskriget 1936-1939 och under diktaturen därefter valde att satsa på vad man gemensamt ville göra med framtiden. Baskien och Katalonien, landsdelar som såg sig som kollektiva offer för Franco, gavs större självstyre än andra delar av landet. Men nu rivs det i såren från Franco-tiden, och nationalisterna i Baskien och Katalonien driver en linje vars logiska slut är att de själva ensidigt avgör om de vill stanna i Spanien. Spaniens demokratiska grundlag från 1978 är en kompromiss vänster-höger som landet mått väl av. 30 år senare skulle Spanien behöva en uppdatering och en attityd som den gången - att vänstern och högern har något gemensamt.