Utrikeskrönika: Vaktombyte i Afghanistan
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
inemot 10.000 personer, även svenskar, ta ansvaret för att säkra uppbyggnadsarbetet även i södra delen av landet. USA ska fortsätta att offensivt jaga
talibaner.
Snart fem år efter att talibanerna drevs från makten i Kabul kunde man tycka att afghanerna själva borde vara i stånd att trygga säkerheten.
Så är det inte.
Med gott om pengar från knarkhandel och utländska sympatisörer och lätt att rekrytera med religiösa och främlingsfientliga argument driver talibanerna ett nytt jihad mot utländska och inhemska fiender. Situationen i södra Afghanistan påminner om det våldskaos som förde talibanerna till makten i mitten av 1990-talet. Den gången uppfattade afghanerna det så att talibanerna var ett mindre ont än rivaliserande krigsherrar, knarkkungar och vanliga
banditer. Idag är talibanernas förstahandsmål att själva skapa detta kaos.
Första fronten mot terror
Afghanistan var den första
fronten i det krig mot terrorn som president George W Bush förklarade efter 11-septemberhändelserna 2001. Vid ett besök i Kabul nyligen lovade utrikesminister Condoleezza Rice att USA inte ska överge Afghanistan en andra gång. Man klandrar sig själv för att ha gjort det efter att Sovjets krigsmakt lämnade landet 1989 och den kommunistledda regeringen i Kabul föll ett par år senare.
Men både i Afghanistan och USA frågar man sig vilka följderna blir om USA minskar sin truppstyrka. Det är ju en signal till de afghaner som satsar sin framtid, kanske livet, på att
landet ska kunna förnyas genom att återknyta till de gamla
traditioner av folkligt inflytande i politiken, och samexistens av gammalt och nytt, som faktiskt fanns innan landet kastades in sin nedåtgående spiral efter kuppen mot kungen 1973 och kommunistkuppen fem år senare.
USA stod starkt
När USA gick till angrepp i
Afghanistan hösten 2001 hade man hela världen på sin sida. Talibanregimen var utsatt för FN-sanktioner, på grund av sin ovilja att utlämna personer
misstänkta för bland annat terrordåden i Östafrika 1998. De strängt sunnimuslimska talibanerna var hatade i grannlandet Iran, för sina förföljelser av shiamuslimer. Norröver fruktade Centralasiens regimer islamistisk smitta söderifrån.
Bara i Pakistan hade talibanerna gott om vänner, bland besläktade stamfolk längs gränsen med samma värderingar, bland nyfundamentalister i opposition mot en för dem alltför moderat islamsk stat, samt i säkerhetstjänsten, som via talibanerna räknade med att konkurrera ut Iran och Indien om inflytandet i Afghanistan. Nu är Pakistan åter en bas för talibanerna.
USA vann 2001 en snabb seger i Afghanistan. Så snabb att man enligt kritikerna förleddes till att åsidosätta eftervården och till att tro på en upprepning i Irak - en snabb insats med begränsad numerär, och så ut igen.
Infrastruktur återställs
Förutsättningarna för framgång var för USA mycket bättre i
Afghanistan än senare i Irak. Även om afghanerna har en
tradition av att motsätta sig
utländsk inblandning tyckte de flesta att talibanerna kändes än mer främmande. USA hade väpnade allierade, både anständiga ledare och krigsherrar som byter sida allt efter omständigheterna.
USA har militärt satsat inemot 50 miljarder dollar. USA och andra länder har skänkt stora belopp till att leta minor och återställa en infrastruktur som för 30 år sedan var god för ett u-land.
I norra Afghanistan är bilden alltjämt ganska ljus. Regionen har alltid varit mera utåtriktad än södern. Men sedan länge är det södern som varit maktpolitiskt dominerande. Och det är därifrån talibanerna kommer.