Utrikeskrönika: Turkiets lycka och respekt

Politik2007-07-27 06:00
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
"Lycklig den som kan kalla sig turk!" Genom åren är det många som haft anledning att invända mot denna paroll av Kemal Atatürk, härföraren som efter första världskriget formade en turkisk nationalstat på ruinerna av det gamla osmanska imperiet.
Ett annat av Atatürks visdomsord var: "Nationens räddning ligger i dess beslutsamhet och uthållighet". Detta citeras i programmet för partiet AK (rättvisa och utveckling) vars framgång i parlamentsvalet 22 juli (från 34 till 47 procent) kan ses som ett kvitto på den "beslutsamhet och uthållighet" med vilken AK under ledning av premiärminister Recep Tayyip Erdogan och utrikesminister Abdullah Gül tagit kommandot över turkisk politik.

Politiskt islam light
I en miljö där kompromissvilja föraktats som svaghet har AK, vid makten sedan 2002, gjort just det, kompromissat och gjort om sig till ett politiskt islam light. Med sin valseger har Turkiets lättislamister närmat sig det primära målet: att samtidigt som de hyllar Kemal Atatürk
göra om den stat han lämnade efter sig, på vägnar av människor som tidigare av religiösa och andra skäl i praktiken varit eller känt sig utestängda.
Denna förändring, om den kan fullföljas, är nog för turkarna själva viktigare än hur det går med medlemskapet i EU.

Negativt i EU
I Österrike är opinionen avgjort negativ. Kanske en reflex av att man 1529 och 1683 hade
sultanens soldater på ovälkommet besök vid Wiens murar. Mera svårbemästrad är nog oviljan i EU-stormakterna Tyskland och Frankrike. Tyskarna ligger just nu lågt med sitt tal om "privilegierat partnerskap" som ett alternativ till medlemskap, men Frankrikes president Nicolas Sarkozy, som tidigare sagt att Turkiet alls inte platsar i EU, försöker komma ur en storpolitisk knipa genom att återuppliva
tankarna om ett nära samarbete
mellan EU och medelhavsländerna.
Turkiet är ointresserat. Man kan peka på en mera hundraårig historia av anpassning till olika västerländska modeller, på sin vilja sedan 1960-talet att bli medlem, på att man sedan 1996 har en tullunion med EU. Även om praktiska problem återstår bör det enligt officiellt turkiskt synsätt bara vara en fråga om tid innan EU inkluderar berget Ararat och floderna Eufrat och Tigris och gränsar till Iran och Irak.

Ett dynamiskt land
Turkiet blir allt viktigare, med sin belägenhet, sin starka politiska vilja och sin ekonomiska och demografiska dynamik.
Befolkningen, 70 miljoner, ökar årligen med en miljon. Den ekonomiska tillväxten har sedan
kollapsen strax innan AK vann makten varit 5-7 procent om året.
Varor "Made in Turkey" sprids över Mellanöstern. Ryssland är största handelspartner, näst Tyskland. Handeln med Iran expanderar. Turkiet saknar
fossil energi men är nyckelland för transport av andras gas och olja, i samarbete med EU, USA, Ryssland och Iran.
Turkiet har i 50 år varit en klippa i Nato-alliansen, en avgörande faktor när USA med sitt globala perspektiv manat EU att släppa in Turkiet.
Respekten för Turkiet ökar, även bland av historiska skäl kallsinniga araber, som kuvades av den turkiske sultanen.

Lyckan i Allahs händer ...
Arabiska nationalister och
islamister har haft svårt för
Turkiet, som markerade avstånd genom att byta det arabiska
alfabetet mot det latinska och
erkänna Israel.
Men Turkiet tycks under AK-regeringen utvecklas till vad både auktoritära regimer och demokratiska reformvänner i regionen kan se som en partner. Turkiet verkar begåvas med
ledare som förstår att säga ja, men också nej - utan att stänga dörrar och bränna broar.
I och kring Turkiet finns det övernog av destruktiva krafter. En positiv utveckling kan inte tas för given.
Men även om människorna i ett land med 99 procent muslimer erkänner att lyckan ligger i Allahs händer verkar de vilja göra på vad dem ankommer.