Utrikeskrönika: Fondspöket går genom världen
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
Ett spöke går genom de internationella finansmarknaderna, enligt Eckart Wörtz, knuten till Gulf Research Council, en privat tankesmedja baserad i Dubai, Förenade arabemiraten. "Spöket" är de snabbt växande Sovereign Wealth Funds, statliga fonder, som köper upp tillgångar i väst och kan tänkas ställa dem till förfogande för tänkbara fienderegimer, Kina, Ryssland, i islams värld. Wörtz resonerar stillsamt, men debatten har inslag av alarmism. Tidskriften The Economist, London, noterar att politiker i väst uttryckt oro, men ger rådet att bara ta det lugnt och ställa krav på de statliga fonderna att visa öppenhet. För skräckscenariot står författaren David J. Jonsson. Han tror att fonderna kan bli ett redskap för "asymmetrisk krigföring", det terrorister sysslar med. De som använder skällsordet islamofob har i denne Jonsson en prima kandidat. Men han är inte ensam, i den del av världen som varit van att ha övertaget, om att se hot när auktoritärt styrda stater spänner de ekonomiska musklerna. Relationen mellan USA och dess förmenta vänner i Mellanöstern fick sig en av många knäckar när ett välrenommerat företag i Dubai i fjol förhindrades att ta över skötseln av ett antal hamnar i USA. President Bush tyckte det var OK, men de folkvalda protesterade så pass - affären sades innebära ett säkerhetshot - att Dubai-företaget föredrog att sälja av verksamheten i USA. Privatisering, men …
Sedan 30 år är trenden hos oss att minska det statliga ägandet i näringslivet, helt enkelt därför att det är sakligt omotiverat. Dessutom driver EU på för att skapa en gemensam marknadsplats där det är företag, inte stater, som konkurrerar. Men EU, stort som det är, med 490 miljoner invånare, utmanas som global trendsättare. En våg av statskapitalism drar fram över världen. Om alla vore som Norge funnes inget problem. Dess statliga pensionsfond välkomnas när den investerar utomlands. Den äger inte mer än fem procent i ett enskilt företag. Ingen betvivlar Norges vilja att uppträda med en öppenhet förankrad i demokrati och marknadsekonomi. Det är annorlunda med länder som är inget av det förra och det andra bara styckevis och delt. Det kan verka konstigt om ett statsägt europeiskt företag privatiseras, för att dagen därpå ägas av en statlig fond i exempelvis Qatar. Av FN:s 192 medlemsstater kan kring 120 betecknas som hyfsat demokratiska, och det är nu många år sedan planekonomi typ Sovjet ansågs vara ett fungerande, ja rentav överlägset alternativ till marknadsekonomin. Utvecklingen är inte entydig. Att fler aktörer flätas in i världsekonomin är i princip positivt. Men på vägen ger gammalt groll bränsle till ny rivalitet, om vem som ska leda världen, och hur.