Utrikeskrönika: Demokratiska terrorister
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
mellan judar och araber i
Palestina. Modern folkrätt - en definition är det som bestäms i FN av dess säkerhetsråd - medger inte att territorium byter ägare med våld. Men i verkligheten är ju det precis vad som sker. Exempelvis är staten Israel en produkt av judarnas förmåga 1948 att värja sig mot den
arabiska omgivning som idag är i princip lika avogt inställd som då mot statens existens.
Många palestinier finner sig i Israels
existens - som ett slags permanent sjukdom man kanske kan bli av med i framtiden. Regimerna i Egypten och Jordanien har erkänt Israel officiellt. Men om dessa stater hade haft folkvalda regimer är det ytterst tveksamt om något erkännande kommit till stånd.
Detsamma kan sägas om det försök Saudiarabien gjorde för några år sedan. Man ställde i utsikt en normalisering om Israel drog sig tillbaka till gränserna före sexdagarskriget 1967.
Utan att mötas
Det saudiska initiativet liknar det avtal som de två stora
palestinska partierna Fatah och Hamas enats om. Det verkar som om man erkänner Israel. Men det ställs villkor som visar att man inte menar allvar. Det handlar mer om att ena
palestinier och araber inbördes och kunna visa upp en enad linje inför omvärlden än om att föra en politik som kan resultera i fred och välstånd för de
berörda folken.
Israel/Palestina är ett drama där aktörerna rört sig sidledes över scenen utan att mötas. Israel har gång på gång visat sin vilja att lämna ifrån sig
territorium bara man kan räkna med att motparten levererar fred. Regimerna i Egypten och Jordanien har klarat av detta. Däremot inte palestinierna. Ty hoppet efter ramavtalet om fred 1993 dog i en pendel av våld och motvåld och på båda sidor väl motiverad skepsis om motpartens avsikter.
Den andra intifadan från 2000 släckte det israeliska fredshoppet efter att Yasser Arafat
tackat nej till vad Israel tyckte var ett generöst bud. Den 25
januari i år smällde palestinierna igen dörren med än större kraft. Segern gick till islamistiska Hamas, inte till avlidne ledaren Arafats sekulärt nationalistiska Fatah som dominera palestinsk politik i årtionden.
Fred och krig samtidigt
Det har analyserats på längden och tvären vad den palestinska majoriteten egentligen uttryckte med sin valhandling. Det har sagts att man främst ville ha något annat än Fatahs våld och korruption.
Men på köpet fick man då ett parti vars syn på Israel och judarna bäddar för konfrontation. Det må finnas skillnader även i Hamas, om metoder. Men målet är att Israel ska bort. Och synen på judar är den klassiskt islamiska. Judarna är liksom kristna "bokens folk", och har rätt till skydd - av de islamiska makthavarna. I Palestina skulle judarna, i alla fall en del av dem, kunna leva - som andra klassens tolererade medborgare.
Hamas vill ha fred och krig samtidigt.
Hur uppträder man mot en sådan motståndare? Med lämpor?
Israel har sedan man lämnade Gaza-remsan i fjol upplevt återkommande raketbeskjutning därifrån. Israel har fått kritik för sina metoder för att stoppa
terroristerna. Myndigheterna i Gaza har inte kunnat eller velat få slut på terrorn.
I Gaza med 1,5 miljoner
invånare är en stor del beroende av hjälp utifrån. Det har de
alltid varit. Nu tas de av Hamas och terroristerna som ett slags gisslan.
FNs säkerhetsråd diskuterar läget. De som verkligen tycks försöka dämpa konflikten och ha förmåga därtill är några
arabiska ledare, främst Egyptens president Mubarak.
Hemma förtrycker han demokratiska krafter. På andra sidan gränsen försöker han mäkla fred mellan demokratiska krafter.