Ryska militärkolonner har rullat in i de separatistkontrollerade delarna av östra Ukraina, meddelade Nato i onsdags. I enlighet med det mönster vi nu känner väl förnekas detta förstås från Moskva. Det får dock inte utgöra skäl för västvärlden att undfly solidaritet med folket i Ukraina.
Upptrappningen är ett faktum, trots den vapenvila som teoretiskt råder sedan början av september. Vapnen har inte helt legat nere för vila och omkring 100 människor har dödats sedan den 5 september. Totalt har över 4 000 liv spillts i striderna som bröt ut efter Rysslands illegala annektering av Krim tidigare i år. I somras larmade Amnesty om kidnappningar och tortyr i regionerna Luhansk och Donetsk. Föregående vecka dömdes en man till döden i en av separatister upprättad folkdomstol i Luhansk.
Det pågår ett krig i Europa, vars orsak är motviljan som finns hos maktmännen i Moskva mot det ukrainska folkets längtan västerut. De fredliga Euromaidan-demonstrationerna som inleddes i november förra året, för ökad europeisk integration och mot maktmissbruk, ansågs hota Rysslands ställning – och stormaktsambitioner. Frihandelsavtalet med EU har setts som ett sätt att konkurrera ut ryska varor från den ukrainska marknaden.
Mot den bakgrunden har Europas säkerhetspolitiska karta ritats om. Hårdast drabbade är människorna i Ukraina. Hela landets ekonomi är i gungning på grund av skenande militära kostnader och att skulderna för gas har betalats till Ryssland.
Med anledning av Natos uppgifter om upptrappningen av konflikten träffades FN:s säkerhetsråd natten till torsdag. Som väntat fattades inga beslut, då Ryssland har veto i säkerhetsrådet. Liksom USA:s FN-ambassadör Samantha Power framhöll i samband med mötet behöver trycket på Ryssland öka. Det kräver inte bara ord utan också handling.
Sveriges officiella hållning är att Rysslands militära aggression måste upphöra. Till skillnad från i Palestinafrågan har dock utrikesminister Margot Wallström (S) inte förespråkat någon föregångslinje. När EU:s utrikesministrar träffas i Bryssel den 17 november behöver hon dock vara pådrivande så att de länder som riskerar att dra sig för nya sanktioner sluter upp.
Att inte markera mot den ryska aggressionen riskerar att slå tillbaka mot EU. Vi kan inte vänta på att också Baltikum ska falla offer.
Ett område där Sverige likväl skulle kunna gå före är att öka det humanitära biståndet för att lindra verkningarna av kriget. För ett land som Sverige, där vi efter 20 år som medlemmar i EU kan kosta på oss att se unionens brister, torde det vara vår skyldighet att stödja de krafter som vill komma med i gemenskapen för fred och frihets skull.