Vad är det förväntar vi oss av trygghetssystemen?
– Vi förväntar oss ett välfärdssystem som ger ersättning som speglar inkomsten. Sedan mitten av 1950-talet har den så kallade inkomstbortfallsprincipen varit vägledande.
Men det får vi alltså inte?
– En växande grupp får det inte. Vi finansierar ju de här för välfärden centrala systemen delvis genom våra vanliga skatter, men främst genom arbetsgivaravgifterna. Och det gör man oavsett hur mycket man tjänar, däremot finns det taknivåer efter vilka du inte får tillbaka motsvarande förmåner.
Det är dock inget nytt påfund.
– Nej, det är det inte. Men den relativa nivån de ligger på har sänkts. Går vi tillbaka ett par decennier var det en väldigt liten grupp som hamnade utanför, nu gäller det alltfler yrkesgrupper. 1992 var det 14 procent av männen och två procent av kvinnorna som låg över taket i sjukförsäkringen. Merparten av löntagarna betalade alltså i proportion till vad de fick ut om något hände. När Inspektionen för sjukförsäkringen undersökte samma sak 2015 låg hälften av löntagarna över gränsen. Taket har inte hängt med i löneutvecklingen och denna eftersläpning har skett utan någon egentlig diskussion.
Hur ser då tilliten till trygghetssystemen ut i dag?
– Den är hyfsad hög fortfarande, sett till välfärdsundersökningarna från Umeå universitet och de mätningar Timbro har gjort genom Demoskop. Viljan att gå över till ett mer privatfinansierat system är väldigt låg. Jag tror att du inte behöver vara yrkesverksam i Sverige och betala skatt särskilt länge innan du känner att du har köpt in dig i systemet. Och om jag skulle rösta för ett systemskifte, en annan samhällsmodell, vet jag ju inte vad jag får. Även om jag vet att det nuvarande systemet är halvdant som bäst, en insikt som jag tror sprider sig alltmer. Sen handlar det kanske inte om tillit utan om ett beroende.
Ställer vi tillräckliga krav på statens hantering av våra pengar?
– Nej. Framförallt ställer vi för låga krav på att staten ska redovisa hur mycket skatt och avgifter vi betalar och vad de går till. Och hur försäkringsmässiga systemen är. Det finns inga tydliga och raka rör mellan vad som kommer in och vad som kommer ut. Det är möjligt att man inte vill ha ett försäkringssystem, man kan vilja ha ett omfördelningssystem, men det är inte det vi har gått med på. Och det skulle nog inte kunna motivera det höga skattetryck vi har.
Hur ska vi lösa det här?
– Det kan ske på två sätt. Man kan kraftigt höja taknivåerna så att de hänger ihop med löneutvecklingen. Men det är väldigt dyrt och kommer inte att hända. Det andra alternativet är att vara tydlig med att nu har vi ett grundtrygghetssystem och nu måste alla ta ett större ansvar för att kunna ta hand om sig själva. Men då måste vi också skatterna sänkas så att det faktiskt är möjligt för människor att göra detta.