Höstlovet pågår för fullt. Av förra årets försök från regeringen att döpa om det till ”läslovet” märks ingenting. Men vad man än gör under lovet är det åtminstone en paus. Ett välbehövligt avbrott från den mobbning och trakasserier som många elever tvingas utstå dagligen.
Det är obegripligt att det fortfarande finns så många skolor som inte tar övergrepp och kränkningar på allvar. I artikeln ”60 poäng – då får man välja tjej att tafsa på” i Aftonbladet listas en rad exempel ur de 261 anmälningar om sextrakasserier som har gjorts till Diskrimineringsombudsmannen, DO, sedan 2015 (28/10). Det är fruktansvärd läsning. Särskilt när man betänker hur stort mörkertalet är.
Det får inte förekomma att en lärare, rektor eller annan skolpersonal förringar sexuella trakasserier, försöker skyla över det eller till och med hänvisar till pojkars ”vårkänslor”.
Hur många av de som kallade en annan elev för hora i förra veckan känner i dag att skolan har markerat hur allvarligt det är? Garanterat väldigt få. Väntar några repressalier på dem? Knappast.
Elever som förgriper sig på andra bör flyttas till särskilda klasser om det inte finns synnerligen goda skäl att tro att det är en engångshändelse. Skolplikten gör att det inte går att sparka ut elever ur grundskolan hur som helst, därför behöver problemet lösas innanför skolans ramar. Det finns ingen anledning att låta elever som inte kan vara i närheten av andra utan att trakassera dem fortsätta gå i vanliga klasser. Flytta dem till specialklasser där utrymmet att förstöra för övriga elever är hårt begränsat. I dessa specialklasser bör regelbundna besök hos skolpsykologen ingå. Bedöms det lämpligt kan eleven senare återgå till en vanlig klass.
Gymnasieelever omfattas inte av skolplikt och är gamla nog att inse allvaret i sina handlingar. Relegering bör tillämpas efter upprepade kränkningar samt omedelbart efter allvarliga kränkningar och övergrepp.
Skolpersonal som inte tar itu med dessa problem, som känner till dem men låter dem fortgå, bör inte få behålla sina jobb. De är anställda för att hjälpa eleverna framåt men bidrar till att skada dem. Det är naturligtvis inte tillräckligt, men det är en början.
Förövarna måste lära sig tidigt att detta beteende, med verbala och fysiska kränkningar, inte accepteras. Samtidigt har offren rätt att skyddas från sina plågoandar. De har inte gjort något fel men tvingas ofta att flytta på sig för att ens orka med tillvaron. Också det måste få ett slut. Skolan måste upphöra att vara en plats där trakasserier och övergrepp är vardag.