Tack för mig, Kuriren-läsare
NORRBOTTEN POLITISKT INTRESSANT. Det blev en sport att vara så lokal som möjligt, skriver bland annat Bo Östman. Här mitt i valruschen 2002 i samspråk med kommunalrådet Karl Petersen bland valstugorna längs Storgatan i Luleå.
Foto: Roland Johnson
Detta är en ledare. Artikeln uttrycker tidningens opinionsbildande linje. Norrbottens-Kurirens politiska etikett är oberoende moderat.
Det var aldrig meningen att det skulle bli några åtta år på Kuriren för min del. Två månader hade jag lovat i augusti 2000 då jag dessutom hade en hel del andra uppdrag. Men noga räknat blev det 91 månader. Och det berodde helt enkelt på att det var så förbaskat kul att jobba med Norrbotten. Men en viktig anledning var också att jag fick arbeta nära Roland Johnson, en gammal ärrad journalisträv med delvis liknande bakgrund som jag. Vi har varit på samma våglängd. Det är han som under alla år redigerat ledarsidorna och
räddat mig från fallgropar, vilket betytt kontakter flera gånger dagligen. "Chefen", som jag brukar kalla honom. Med respekt. Oväntat positiva
Responsen från läsarna har känts smått fantastisk och gjort de här åren till de trevligaste under nästan 50 år som journalist. Visst, en och annan har gnällt, men det har varit rätt sällsynt. Första reaktionen var en kvinna som ringde och frågade om det var jag som skrivit ledaren. "Ja, jag skulle bara ringa och säga att jag tyckte att den var bra", sa hon och lade på luren. Och det samtalet blev det första i en lång rad liknande. Många som ringde bara för att säga att de var nöjda. Det hade jag inte varit van vid. Kom inte och påstå att norrbottningar är fåordiga, blyga och inte visar känslor för det är fel. Jag har mött många, många fler spontana positiva reaktioner än på andra håll i landet där jag jobbat. Och det är naturligtvis det som jag kommer att minnas mest från de åtta åren som politisk redaktör. De flesta sossar
Jag har suttit i Härnösand och bara åkt upp till Norrbotten fyra-fem gånger om året. Det har fungerat tack vare ett fint kontaktnät och ett antal personer som ringt och berättat om olika saker. Eller som jag har kollat av händelser med. Vilka? Ja, mest har det varit sossar, men det har varit en riktigt bred regnbåge med politiker ... Olika tjänstemän och personer med en speciell nyhetskänsla har också hjälpt till. Plus alla som e-mailat eller ringt spontant när de upptäckt något som varit värt att utveckla. Det har blivit en ganska nära och givande relation till en del av dessa personer som det emellanåt blivit nästan dagliga kontakter med. Ibland bara för att skämta om något eller för att prata väder. Kontakter som jag naturligtvis kommer att sakna väldigt mycket. Ett gäng fina medarbetare som har blivit som kompisar med andra ord! Har kommit hem
Det var en tillfällighet att jag började skriva för Kuriren. Två månader och en riksledare om dagen ställde jag upp på. Men efter två-tre veckor upptäckte jag hur intressant Norrbotten är politiskt. Så jag började skriva lite lokalt och använde en del kontakter i länet sedan tidigare. Och det var spännande att sitta i Härnösand 50 mil från utgivningsorten. Det blev lite av en sport att försöka vara så lokal som möjligt ... För 20 år sedan hade jag ett bud om att flytta som chefredaktör till Luleå. Ivan Lennestål, som då var Kurirens VD, hade bestämt sig för att jag skulle lämna samma jobb i Härnösand. Och han var väldigt envis. När jag sagt nej ett par gånger överrumplade han mig med ett gruppsamtal med hela styrelsen i andra trådänden. Men min fru bestämde något annat ... Och även om Ivan och jag jobbat ihop på många olika plan i den här branschen och trivts väldigt bra ihop så lyssnade jag lite mer på henne. När jag några månader senare erbjöds ett annat chefredaktörsjobb i södra Sverige fick Ivan Lennestål nys om det och lovade att strypa mig om jag ens reflekterade på det ... Så jag blev kvar i Härnösand! Och lever. Vem trodde då att det ändå skulle bli åtta Kuriren-år! En fantastisk period som gav mig möjlighet att återgå fullt ut till skrivandet. Det var ju ändå en gång anledningen till att jag blev journalist. Inte för att chefa, vända papper, syssla med budgetar, personalfrågor, sitta i tråkiga förhandlingar - och försöka smyga till sig några sensena kvällstimmar för att skriva lite ... Kuriren har gjort att jag känt att jag kommit hem i jobbet igen! Tack för mig!