En del av uppgörelsen mellan regeringen och allianspartierna var att Sverige ska ansöka om att vara med i EU:s system för omfördelning av migranter från Sverige. EU-kommissionen har nu gett sitt gillande, men mycket återstår än innan det kan bli verklighet.
Endast 159 migranter har hittills omfördelats från Grekland och Italien. Detta att jämföra med de 160 000 som uppgörelsen från 22 september omfattar. Av de 159 är 39 migranter från Eritrea som har omfördelats till Sverige. Även om Sverige skulle få ingå som avlastningsland i överenskommelsen är det inte säkert att det skulle få några stora eller omedelbara konsekvenser.
Det finns dock andra, tyngre vägande skäl att motta beskedet med återhållsamhet. Det är nämligen inte Kommissionen som avgör om Sverige får bli del av unionens omfördelningssystem. Det beslutas av medlemsländernas ministrar i Europeiska rådet. Och det bör inte komma som någon överraskning att övriga EU-länder är minst sagt skeptiska till att avlasta Sverige.
Det svenska förhållandet till EU:s omfördelningsprogram är dessutom en historia för sig. Överenskommelsen kom till den 22 september. Sverige förband sig då entusiastiskt att ta emot 4 500 migranter från Italien och Grekland. Ungefär tre veckor därefter, 13 oktober, höll regeringen sitt sekteristiska ”Sverige tillsammans”-möte där budskapet var att vi har gjort det förr och vi kan göra det igen – om vi bara vill. Tio dagar senare hade regeringens vilja tydligen sinat. 23 oktober kom överenskommelsen mellan Alliansen och regeringen och Sverige krävde nu att i stället för att ta emot 4 500 migranter få omfördela ett väsentligt antal av dem som redan kommit hit.
Sveriges regeringar har heller inte försatt sina chanser att påpeka för sina europeiska motsvarigheter att de av moraliska skäl borde anta den svenska hållningen. Den som har pekat på att Sverige inte verkar klara av den stora invandringen bland annat med hänsyn till integration har bemötts enkom med tillmälen. Det gäller också ledare från andra länder. Sådant glöms inte i första taget.
Därför kom det inte som en chock när Danmarks utrikesminister Kristian Jensen 5 november förklarade: ”Varje land har valt sin kurs på flyktingområdet. De har gjort sitt val och det måste de nu hantera.”
Skulle Sverige må bra av att få hjälp av övriga EU-länder? Svaret är tveklöst ja. Problemet är att vi inte har gjort rätt för oss tidigare. Regeringens förhoppning står därför till talesättet älska mig som mest som när jag förtjänar det som minst.