I dag är det nyårsafton. Det är ett bra tillfälle att stanna upp och reflektera över vad man har åstadkommit under det gånga året, vad som varit bra och vad man vill lämna bakom sig. För att sedan blicka framåt och kanske avge ett eller flera nyårslöften.
Många struntar i nyårslöftet eftersom det redan på nyårsdagen är lätt att misslyckas med att motstå de frestelser man lovat att försaka. Svenskarna äter ironiskt nog tre gånger så mycket kolhydratspäckad pizza på nyårsdagen som annars, trots att det vanligaste nyårslöftet är att leva ett mer hälsosamt liv.
Andra är kanske nöjda med sig själva och ser inget behov av att slå fast en stolt ambition om att stressa mindre, motionera mer, äta nyttigare eller spendera mer tid med familj och vänner.
Vad är det bästa nyårslöfte som en svensk politiker kan formulera? Moderaternas partiledare Ulf Kristersson var inne på ett betydelsefullt spår i Ekots lördagsintervju (21/12) där han pekade ut integrationen som Sveriges stora ödesfråga.
En ödesfråga som inte blir mindre av att vi hittills har misslyckats med att erbjuda nyanlända med bristande utbildning och språkkunskaper plats på arbetsmarknaden. Eller av att Sverige under de senaste decennierna tagit emot många fler migranter än tidigare. Och inte heller av att den sittande S-ledda regeringen fattat beslut om att invandringen återigen ska öka.
Kristersson upprepade att han vill sluta en överenskommelse mellan Moderaterna och Socialdemokraterna om en stramare migrationspolitik som utformas med hänsyn till det stora flyktingmottagande vi haft och de omfattande integrationsproblem vi har:
”Det finns nog ingen fråga just nu där det behövs så mycket gemensamma tag som att lösa invandringsfrågan i Sverige. Moderaterna och Socialdemokraterna borde känna ett gemensamt och historiskt ansvar, både för att båda våra partier bär en del av skulden till hur det har blivit, att vi inte hade en ansvarstagande och långsiktig hållbar migrationspolitik. Men också för att vi förr har lyckats enas om sådana beslut när de inte har varit populära”
Arbetslöshet, bilbränder, dåliga skolresultat, trångboddhet, klan- och gängvälden, hedersvåld, radikalisering och terrorresor – många av Sveriges problem har sedan länge kunnat härledas till misslyckad integration. Ändå har det varit ont om stora grepp kring dessa problem från såväl den nuvarande som tidigare regeringar.
Det kommer att krävas hårt arbete för att förändra vårt samhälle så att nyanlända personer snabbare får tillträde till den reguljära arbetsmarknaden. Men det måste också vara självklart att den som har rätt att permanent befinna sig på svensk mark ska försörja sig själv och leva i enlighet med landets lagar och regler.
Ordningsmakten behöver införliva så kallade utanförskapsområden i den svenska rättsstaten och sätta stopp för angrepp mot poliser och räddningspersonal, hedersvåld och alternativ rättskipning inom det territorium som tillhör Sverige. De rättigheter och skyldigheter som svenskar ser som självklara måste vara lika självklara för alla som lever och bor i landet.
Integrationen är en ödesfråga. Dels eftersom det är kostsamt för skattebetalarna att försörja hundratusentals individer som befinner utanför den svenska arbetsmarknaden. Dels eftersom utanförskap är ett explosivt recept på samhälleliga motsättningar. Men också därför att bidragsberoende, kriminalitet och annat som i dag förklaras med hänvisning till misslyckad integration riskerar att gå i arv mellan generationerna.
Förändringarna kommer inte att bli lätta att genomföra, ens med drastiskt skärpta asylskäl. Att inte genomföra dem riskerar dock att leda till än större besvär – inte minst för Moderaterna och Socialdemokraterna – för att uttrycka sig försiktigt. Enbart naiva personer kan inbilla sig att det är en lätt resa vi har framför oss.