Vi börjar med helikopterperspektivet. Hur är Sverige som jaktland?
– Fantastiskt, det måste man säga. I södra Sverige har vi fältviltet och den typen av jakt, det kan man säga är ganska likt den danska jakten. Man kan gå med hundarna och jaga på ett bra sätt. Kommer man lite längre norrut, men också i Skåne, så tillkommer älgjakten. Sen blir det mer och mer klövviltsjakt. Någonstans vid Dalälven tar älgen över totalt. Det är en mycket traditionsrik jakt. Längst i norr har vi ripjakten och längs hela kusten fågeljakten och till viss del skyddsjakt på säl. Vi har nog aldrig haft en så variationsrik viltstam som vi har haft i dag.
Vad anser ni om storleken på älgstammen? Från skogsbrukarhåll hörs ofta att den ligger väl högt.
– På sina håll blir det stora betesskador lokalt, det är bara att konstatera. Hela älgförvaltningen är organiserad utifrån den målkonflikt som finns. Det handlar om att effektivt producera skog och samtidigt avväga det mot en kvalitativ älgstam. Det är en balansakt som kräver samverkan och ömsesidig respekt.
Det allmänna uppdraget är väldigt kostnadseffektivt, men det anförs ibland att det skulle vara olämpligt att lägga ut detta på en organisation. Varför anser ni att det är rätt att göra som man gör nu?
– Det rör sig ju inte om myndighetsutövning utan om bidrag. 1938 skapade man den här grunden för att Svenska jägareförbundet skulle organisera och leda delar av jakten. Och för det får vi bidrag, precis som stora delar av civilsamhällets övriga organisationer. Och det har nog varit det starkaste handslaget man har kunnat göra mellan staten och en ideell organisation. Det har skapat ett otroligt ideellt engagemang inom jägarkåren. Sen kan man förstås ha synpunkter på konstruktionen att man betalar själv för att sedan få tillbaka delar av det.
Hur länge finns det allmänna uppdraget kvar då? Ledande miljöpartister vill ju ta ifrån er det och EU-kommissionen väntas pröva om det är förenligt med lagen om offentlig upphandling.
– Enligt vår uppfattning, och vi har tagit in juridisk expertis för att reda ut det här, är det ganska uppenbart att det är ett vanligt bidrag eftersom staten inte köper några tjänster utan ger bidrag till ideell verksamhet som är värd att stödja. Det är en viktig punkt, annars riskerar det här att drabba stora delar av folkrörelsesverige. Därför hoppas vi att regeringen sätter ned foten i frågan.
Ni har talat en hel del på senare tid om att markägare och jägare har mycket gemensamt. Vad menar ni med det?
– Ofta är det ju samma personer. Tittar man till exempel inom LRF så kommer man att se att många är både jägare och lant- eller skogsbrukare. Det är en naturlig kombination. Och där finns en grund, man är intresserad av att bruka naturen på ett hållbart sätt så att också kommande generationer ska ha glädje av den. Jakten är likadan, man skördar av överflödet.
– Sen är det ju så att i dag maximerar man ytan både vad gäller lant- och skogsbruket vilket innebär att man får lokala konfliktytor i gränslandet mellan brukarna och viltet. Tyvärr är det ofta olika typer av markägare. Den ena vill maximera sin typ av brukande och det kan vara exempelvis spannmål, och så har du grannen som kör både lite viltbruk, lite skogsbruk och lite jordbruk och kanske maximerar viltet. Då bäddar det för konflikt. Men det är egentligen en konflikt mellan markägare. De bör lösas med samarbete snarare än med lagar och paragrafer, för annars kommer vi att få lösningar som inte passar stora delar av landet.