Socialdemokraterna kommer inte att få glömma Håkan Juholts tid som partiledare på länge än. Partiet har försökt att gå vidare och Juholt själv förpassades snabbt till kulisserna. Men fascinationen för de där ödesdigra tio månaderna är inte över, vilket uppståndelsen kring Daniel Suhonens bok Partiledaren som klev in i kylan visar.
Den hårdföre vänsterdebattören Suhonen var Juholts hemlige talskrivare, rådgivare och hobbyterapeut under de stormiga månaderna. Den dynamiska duon skulle frälsa rörelsen och rädda den från mittenväljarnas tyranniska vardagsfokus.
Suhonen skrev åtminstone huvuddelen av Juholts installationstal och höjde sedan oblygt talet till skyarna i en krönika i Piteå-Tidningen. Inte heller Juholt var främmande för maktspelet. I boken framkommer hur den yvige partiledaren riktigt mös efter rekryteringen av Tommy Waidelich till ekonomisk-politisk talesperson, ett drag som var avsett att flytta ut Mikael Damberg i kylan men också peta ned honom på riksdagslistan.
Juholts problem var inte att han inte begrep sig på maktspelet för att han var en ”lantis” som föraktades av partikamraterna och journalisterna från Stockholm. Han valdes trots allt till partiordförande, även om det skedde under närmast kuppartade former.
Turerna kring Juholts uppgång och fall har i grova drag varit kända sedan det begav sig. Suhonens bok tillför egentligen ingenting på det planet men avslöjar en stor mängd detaljer. Boken sägs vara baserad på egna upplevelser och konversationer samt protokoll från partiets verkställande utskott (VU) och bandinspelningar. Att avgöra sanningshalten i varje uttalande låter sig inte göras. Åtskilliga utpekade har förfäktat äktheten hos alltifrån citat till större skeenden.
Nej, Partiledaren som klev in i kylan är verkligen ingen historiebok. Det är Evangelium enligt Suhonen. Lärjungens försök att skriva sin mästares historia efter att denne lidit martyrdöden, men också ett försök att utkräva hämnd av mästarens banemän, förrädarna. Det är just så boken framstår, som förlorarens sura efterskrift. Den har dock en del att säga om Socialdemokraterna.
En partikultur där en partiledare som har en överväldigande majoritet emot sig tillåts kuppa sig in. Bara en sådan sak är nog för att skaka ett parti i grunden. Att S-topparna känner sig tvungna att banda varandra är kanske det som säger mest. Det skvallrar om en miljö där man inte litar på någon. Det låter mer som maffian än ett politiskt parti.
Även Moderaterna kan dra lärdom av Juholthistorien inför det kommande partiledarvalet. En ledare som har partiet med sig kan uträtta underverk, men motsatsen kan bli förödande. Och som bevisat är det ett spöke som går igen år efter år.