På fredag utträder Storbritannienur EU formellt ochunder en övergångsperiodska framtida avtal gällande bland annat handel, säkerhet och fiske förhandlas fram.
Att EU:s näst största ekonomi lämnar är i grund och botten olyckligt. Brexit betyder sannolikt att det kommer att bli ännu svårare att fullfölja EU:s inre marknad, fördjupa handeln med omvärlden och rensa Bryssel från byråkratisk klåfingrighet och skadliga jordbrukssubventioner.
Utifrån svensk horisont är utträdet särskilt oroväckande. Det finns få andra medlemsländer som delar Sveriges syn på EU som ett begränsat, främst ekonomiskt samarbete. När Brexit blir verklighet, förlorar Sverige en viktig allierad i kampen om vad EU ska göra och inte göra. Något som tyvärr redan har börjat märkas.
Inför förhandlingarna om EU:s nya långtidsbudget, som ska gälla i sju år med start nästa år, lovade statsminister Stefan Löfven (S) att Sveriges avgift till EU inte skulle höjas. Men nu öppnar regeringen för att EU får höjd budget och att EU-kommissionen och Europaparlamentet ska finansiera sina svällande verksamheter genom skatter som läggs direkt på varor som medborgarna konsumerar.
Det är ett misslyckande för regeringen, som drivit linjen att inkomstfallet från Storbritanniens utträde skulle täckas genom att kraftigt minska jordbruksstöden.
Problemet var bara att nästan inget annat EU-land var villigt att gå med på detta.
Parallellt med denna i stort sett ogenomförbara kostnadsminskning, ville regeringen dessutom öka utgiftsposterna för att skynda på klimatomställningen och gagna de länder som tagit emot flest migranter (som Sverige).
Det förhandlingserbjudandet var aldrig realistiskt. Sverige borde omgående utarbeta en strategi för att bygga nya allianser efter Brexit, även om det innebär att regeringen behöver samarbeta med företrädare för länder som man inte håller med på andra politikområden.
Man önskar också att EU-kommissionen och Europaparlamentet kunde tolka Brexit som ett tecken på att unionen borde lägga band på sina överstatliga ambitioner. Men Bryssel har alltsedan den brittiska folkomröstningen uppvisat en hopplös tondövhet mot EU-kritiska medborgare runt om i Europa.
Att öka överstatligheten och mjölka européerna på ännu mer pengar samtidigt som EU-skepsisen växer i land efter land är rena självskadebeteendet. En växande budget kan leda till att flerländer än Storbritannien överväger att lämna det europeiska samarbetet.