Hashtagen Me too (Jag också) har dragit in likt en storm över sociala medier. Flödena fylls av kvinnor som talar om att de har utsatts för sexuella kränkningar. Det mod som de visar upp måste tas vara på. Något mer måste göras. För ärligt talat, de allra flesta vet redan detta.
Denna våg av öppenhet om kränkningar kommer efter avslöjandena om den amerikanska filmproducenten Harvey Weinsteins mångåriga och svinaktiga beteende mot kvinnor. Många gånger har det varit direkt brottsligt, andra gånger oetiskt.
Men det är inte mäktiga hollywoodmänniskor som gör att kvinnor känner obehag för att gå hem ensamma eller att bli tafsade på i kollektivtrafiken eller på konserter.
Majoriteten av män beter sig inte så här mot kvinnor. Samtidigt är det tillräckligt många som gör det för att de allra flesta kvinnor ska tvingas uppleva det upprepade gånger i livet. Det är ett beteende som inte i huvudsak kan sägas bero på bristande insikt om rätt och fel. Möjligen kunde det sägas tidigare, men åtminstone sedan 1990-talet har samhällsdiskursen varit tydlig: Det är inte okej att behandla kvinnor på detta sätt. Ändå verkar inte utvecklingen ha blivit mycket bättre.
Fördelen med att leva tillsammans i ett samhälle är att vi upprätthåller normer som är tänkta att stoppa visst beteende. Flockens avsky för vissa handlingar är många gånger tillräckligt för att förmå de allra flesta medlemmar att avhålla sig. Mycket talar dock för att dessa normer inte är tillräckligt starka för att klara av detta nu.
Genom att agera i enlighet med hur vi vill att saker ska vara kan vi kollektivt befästa dessa normer. Det mest grundläggande är givetvis att själv inte kränka andra. Säg ifrån när någon beter sig kränkande. Hjälp den som ser uppenbart trängd och rädd ut av någon som inte ger sig. Stötta den som har blivit utsatt. Ge dem kraft att orka anmäla – det är i slutänden det enda sättet att hindra vissa från att göra samma sak om och om igen. Vifta aldrig bort sexuella trakasserier som något oväsentligt, för det är det inte. Hjälp de drabbade att förstå att det inte är deras fel.
Svårigheten ligger inte vad vi bör göra utan att faktiskt göra det. Vi skojar ofta om att i Sverige är vi avståndsmarkerande. Kliver man på en buss med en annan människa sätter man sig så långt bort som möjligt. Det är en sida av vår kultur, en annan är att vi faktiskt bryr oss om varandra. Nu måste vi värna den delen av oss själva lite extra. Vi kan finna kraft och mod att göra det i varandra. För alla måste hjälpa till nu.