När det mörknade kring Sverige under förra seklet tenderade väljarna att samlas kring partier som ingav en känsla av trygghet och kompetens. Mot den bakgrunden verkar just nu väljarna kolugna inför världsutvecklingen. Opinionsmätningarna tyder på ju på ett synnerligen spretigt resultat. Två ytterkantspartier har medvind, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. De vill lämna EU, vår ”viktigaste utrikespolitiska arena” - enligt utrikesminister Margot Wallström (S). Väljarkollektivet skulle alltså inte oroas av vare sig Putin, Trump, brexit eller aktuell villervalla i Tyskland, där Angela Merkel vacklar som den vuxna i det europeiska rummet.
Utrikespolitiken har ofta använts som slagträ mellan partierna men mera sällan direkt påverkat valutgången. 1946 fick dock Stalinkramande kommunister drygt 11 procent i kommunalvalet, när Sovjets prestige var på topp i vissa kretsar. Motsatt var fallet 1968 när Socialdemokraterna vann över 50 procent i riksdagsvalet, delvis på bekostnad av yttervänstern, strax efter att Warszawapakten invaderat Tjeckoslovakien för att sätta stoppa för reformkommunisterna där.
I årets val har vi både migrationen och klimatet som stora frågor, och med uppenbar anknytning till omvärlden. Men de har inte hittills skapat några överväldigande väljarflöden.
I riksdagens utrikesdebatt i februari sa Jonas Jacobsson Gjörtler (M) att de ideologiska skillnaderna mellan SD och de borgerliga är tydliga på många områden, men ”allra tydligast inom utrikes- och säkerhetspolitiken.” Så sannolikheten är liten för att vi framöver får se något av det som skiljer ut SD:s utrikespolitik.
Det är mindre än tonläget allmänt ger skäl att tro. Att SD likt president Trump redan nu vill flytta vår ambassad i Israel från Tel Aviv till Jerusalem är ett föga upphetsande exempel på en solotur. Alliansfrihet och EU-motstånd är hållningar som odlas även i andra partier.
I väntan på en omförhandling av medlemskapet och följande ny folkomröstning vill SD bekämpa överstatligheten i EU. Jordbruket, fisket, människors och djurs hälsa, utbildning, regler för migration, militärt samarbete, gränsövervakning, allt ska fixas nationellt och i avtal mellan staterna. Brexit, det britterna nu kämpar med, skulle alltså bli vår lott.
Såvida nu inte EU förändras. Ungerns Viktor Orban, med sitt nej till invandring av människor med en viss kultur och sin vurm för ”illiberal demokrati”, hyllades i vintras i riksdagen av avgående SD-profilen Kent Ekeroth. Orban verkar inte vilja lämna unionen, utan snarare göra om den, tillsammans med likasinnade. Såsom SD?