I tisdagens avsnitt av "Veckans brott" i SVT tog man upp det så kallade styckmordsfallet; "så kallade", eftersom det aldrig klarlagts att ett mord begåtts.
Leif G W Persson kallade i programmet det olösta fallet, där en kvinna med norrbottnisk anknytning hittades styckad för över tjugofem år sedan, för en av de största skandalerna i svensk rättshistoria. Det var väl motiverade ord. Här finns allt: journalister som drabbades av hysteri och pöbelmentalitet, jurister som inte stod pall för trycket, omdömeslösa nämndemän, slarviga poliser, vittnen utan trovärdighet, oseriösa psykiatriker och psykologer.
Samtliga inslag som även dyker upp i andra uppmärksammade rättshaverier; som Thomas Quick-fallet och en rad incesthistorier.
SR och SVT har varit delaktiga i mediehetsen mot de enda två som åtalats i fallet - och friats.
Genom veckans program har SVT i alla fall gjort något slags försök till bot och bättring.
Att journalister måste bli bättre på att hålla huvudet kallt är en slutsats man kan dra av denna historia. En annan är att beviskraven i brottmål måste höjas. Nämndemännen måste därtill tåga ut ur våra rättssalar. Och mindre seriösa, svamlande psykdoktorer bör göra dem sällskap.
Vad fallet visar är dock att till sist står och faller rättsstaten med att alla inblandade aktörer håller på sin professionella och personliga integritet. Annars kan det gå så här illa.