Det har varit en del debatt om hur det byggs i Luleå. Kommunen har fått kritik för att det inte finns någon sammanhållen plan.
Och städer behöver planering. Men planeringsivern måste samtidigt hållas i schack. Steget är inte långt från samhällsplanering till att börja styra och ställa med hur människor lever sina liv.
Häromdagen höll riksdagen ett seminarium på temat hållbara städer. "Hållbarhet" är ett av alla dessa svårdefinierade modeord. Begreppet rymmer det mesta som anses gott; hälsosamt, säkert, miljövänligt etcetera.
Ett exempel som togs upp är projektet Norra Djurgårdsstaden i Stockholm. I detta nya bostadsområde ska kretsloppstänkande och klimatvänlighet gälla. Området ska inte bara vara ekologiskt utan även ekonomiskt och socialt hållbart. Boskola ska anordnas och de boende förväntas engagera sig i att äta rätt, resa grönt och motionera.
Det kallas för livsstilsboende, och på riksdagsseminariet tog en talare upp att stadsbyggande handlar just om "vilka livsstilar vi vill stötta".
Uppenbarligen är det då grönt, sunt - hållbart som gäller. Och kanske är detta drömmen för den "medvetna" storstadsmedelklassen. Men för andra torde denna "stil" snarare framstå som en politiskt korrekt mardröm. Vad väntar härnäst: pizzaförbud, nykterhetskrav och klädkod?
En stad ska vara spretig, färgstark, livlig och bullrig - den får till och med vara småskitig. Där ska finnas plats för alla möjliga livsstilar.
Så bygg gärna med stil, men lägg er inte i hur vi lever.