Världsberömd blev han för skarpa skildringar och svidande kritik av Sovjetsystemet.
Som regimkritiker fick han sitta flera år i sovjetiska fångläger, upplevelser som han beskrev i sina böcker, bland annat i det stora verket Gulagarkipelagen. Boken utgör den ena, och för vår del mer hedervärda, av Solzjenitsyns två Sverigekopplingar. Bokmanuset ifråga smugglades nämligen genom dåvarande TT-korrespondenten Stig Fredriksons försorg ut ur Sovjet i början av 1970-talet.
Den andra kopplingen gäller utdelningen av det Nobelpris Solzjenitsyn tilldelades 1970, ett pris han ville motta på Sveriges Moskvaambassad, men inte fick, då undfallna Sverige inte vågade provocera Brezjnevs regim.
Samma regim landsförvisade 1974 Alexander Solzjenitsyn. De tjugo åren i exil, tills han återvände hem 1994, tillbringade han i Schweiz och USA.
Han förblev dock hela tiden sitt älskade Ryssland trogen i själ och hjärta, och anpassade sig aldrig riktigt till livet i väst. Genom sin därtill mycket egna, starkt konservativa syn på det mesta var han, oavsett var han bodde, alltid tämligen obekväm för sin omgivning. Som en sann rebell också bör vara.