LO har presenterat sin årliga rapport om "maktelitens" inkomstutveckling.
Greppet är gammalt. LO lyfter fram företagsledarnas och toppolitikernas hiskeliga löner, jämför dem med en genomsnittlig industriarbetares lön före skatt (och jobbskatteavdrag) och drar några bittra slutsatser om inkomstskillnaderna mellan "eliten" och "folket".
Till exempel den här: "År 2011 hade de 200 toppositioner som ingår i vår granskning i snitt en årlig inkomst som en vanlig industriarbetare behöver 17 år för att arbeta ihop."
Av rapporten kan man lätt få intrycket av att stora löneskillnader skulle vara utmärkande för svensk arbetsmarknad. Så är det inte. Sverige har i själva verket den lägsta lönespridningen i hela EU.
Det finns dock andra områden där Sverige sticker ut i negativ bemärkelse. Konjunkturinstitutet, OECD, Långtidsutredningen och IFAU är till exempel alla överens om att Sveriges höga ingångslöner leder till hög ungdomsarbetslöshet.
LO piskar gärna upp gammalt klasshat. Men om de saker som verkligen har betydelse för arbetsmarknaden säger man sällan någonting.