Långt över ett år efter det att Pisa-studien presenterades i december 2013 verkar chocken över att svenska elever försämrat sina resultat ännu inte riktigt ha lagt sig. På måndagen toppades många nyhetssidor än en gång av krisrubriker, då organisationen OECD lämnade sin slutrapport över hur det svenska skolsystemet kan förbättras.
Skolkommissionen från OECD fick i uppdrag av alliansregeringen i mars 2014 att granska varför Sverige tappat i den internationella kunskapsjämförelsen Pisa. I slutet av förra året kom en delrapport och nu har regeringen tagit emot den slutgiltiga analysen ”Improving schools in Sweden: An OECD Perspective”.
På en pressträff var det hårda ord från Andreas Schleicher, direktör för OECD:s utbildningsdirektorat, som förklarade att Sverige tappat sin roll som föregångsland. Det blir en utmaning att vända nedgången, men det är inte omöjligt, var poängen. För att klara det behöver lärarnas status höjas, deras karriärmöjligheter bli fler och kraven, på såväl grundskoleelever som lärarstudenter, ställas högre.
Skolverkets generaldirektör Anna Ekström, som har fått i uppdrag att leda den nya skolkommission som regeringen tillsatt, välkomnade rapporten. Det är nu hennes ansvar att gå igenom slutsatserna och senast i januari 2017 presentera förslag på vad som ska göras. Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) verkar obekymrad över att låta frågorna skjutas på framtiden, trots att han redan halkat efter i att nå sitt ambitiösa mål om att reda ut skolans problem på 100 dagar från det att regeringen tillträdde.
Visst tar reformarbete tid, men frågan är om många av skolans problem inte skulle kunna lösas snabbare om fler ansvariga slutade oja sig över skolans kris och gick vidare till handling? Ett av budskapen i OECD:s analys var att reformer som inte går genom klassrummen inte leder till förändring. Politiken har en roll att spela, men det är i klassrummen skillnad görs – och kan göras dagligen.
Grundläggande saker som att hålla ordning och reda i klassrummen, så att undervisningstid inte går till spillo, borde inte behöva utredas vidare av en skolkommission. Att eleverna faktiskt dyker upp som de ska i skolan borde inte behöva påpekas, men då svenska elever i internationella jämförelser är de som skolkar mest är det en annan grundläggande del som kan skärpas utan att behöva kosta särskilt mycket.
Det är rimligen varje skollednings ansvar att se till att skolan är en trygg plats där eleverna kan nå nya kunskapsnivåer. Politikernas uppdrag är att ställa de kraven och se till att skolorna har förutsättningar att nå dit. Om ännu en skolkommission kan bidra till det arbetet, så låt gå, men det vore olyckligt om det bara resulterade i att vi om ett år eller två fortfarande står och stampar i insikten om skolans kris – utan att situationen runt om i landet har förbättrats.