Missnöjet gryr i hela landet. Protestaktioner samlar hela tiden alltfler människor från livets alla tänkbara banor. Men vilka är det som lyssnar på dem? I missnöjets spår går det att spåra förändringarna i svensk politik.
Den största omstöpningen som Sverige står inför är Socialdemokraternas pågående transformering från ett arbetarparti till ett medelklassbaserat aktivistiskt parti. Att partiet förändras är i sig inte konstigt. Den nedåtgående trenden har hållit i sig länge nu. Även om tappet för S inte har gått lika snabbt som i andra europeiska länder skvallrar kontinenten om vad som väntar partiet om det inte förnyas.
Mer förvånande är däremot att Socialdemokraterna så lättvindigt överger sin traditionella väljarbas. På sätt och vis är det kanske en naturlig utveckling. Hela arbetarrörelsen verkar ha fjärmat sig från arbetarna under en längre tid.
Från att ha grundats som en rörelse för de människor vars elände eliten inte erkände, har S nu fullbordat resan och blivit eliten som vägrar att erkänna människors problem. Förändringen har maskerats något av 2000-talets samarbete med Miljöpartiet som ofta får skulden får sådant som inte passar den klassiska bilden av S. Tiden i regeringsställning har dock varit väldigt avslöjande.
För hur det än var för 100 år sedan är det ett faktum att S inte bara inte bryr sig om vanliga människors problem och farhågor, de erkänns inte ens.
Migrationen var den första signalen på detta. Många var oroliga för den omfattande invandringen, men S erkänner fortfarande inte dessa problem. Därför prioriteras elcyklar och anhöriginvandring över Polisen och välfärdssystemen när S lägger budget.
Bensinupproret har samlat över en tiondel av de röstberättigade. Ändå fortsätter S-regeringen att höja skatten på drivmedel och rekommenderar inköp av dyra elbilar för den som inte har råd att tanka i slutet av lönen.
Men om S har övergivit sin traditionella väljarbas, vilka är det då som lyssnar? SD har alltid varit duktiga på detta. Men det nya är att också Moderaterna och i viss mån Kristdemokraterna inte bara lyssnar på dessa väljare utan aktivt driver dessa frågor. Detta innebär ett enormt skifte i det politiska landskapet.
S däremot har övergett gruppen vanliga, hederliga arbetare och verkar i stället rikta in sig på vänsterliberala medelklassväljare i storstäderna. Om S faktiskt lyckas växa genom denna rockad beror mest på hur länge det dröjer innan partiets tidigare väljare inser att de inte längre är önskade i S.