Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) hade lovat att lösa skolans problem på 100 dagar. Det ambitiösa målet gick i stöpet den 11 januari i år. Höst blev vinter och vinter är på väg att bli vår och i riksdagen har i stället flera av allianspartiernas förslag vunnit gehör. Snart, den 21 april, har 200 dagar passerat.
Samtidigt har Fridolin puttat fram målsnöret ytterligare flera hundra dagar till i början av 2017. Då ska Skolkommissionen som utbildningsministern tillsatte förra veckan, tillsammans med gymnasie- och kunskapslyftsminister Aida Hadzialic (S), leverera sin rapport. Under tiden som detta arbete, vars syfte är att verka för höjda kunskapsresultat, fortgår kan skolan möjligen få tillfälle att låta den förra regeringens skolreformer verka. Reformer tar tid, brukar det heta. Framhastad rödgrön politik, som river upp sjösatt arbete, kan gott få stå tillbaka. Kravlös politik lär knappast hålla skolan på rätt kurs mot framtidens alltmer kunskapskrävande samhälle och hårdnande internationella konkurrens.
Vad ännu ett gäng, på sina områden säkerligen duktiga personer, som ska mala vidare i frågeställningarna som en annan grupp just ägnat över ett år åt, kan åstadkomma återstår emellertid att se. Gemensamt för anmärkningsvärt många av ledamöterna i skolkommissionen är att de har en bakgrund i fackföreningsvärlden.
Det kommunpolitiska perspektivet företräds, föga förvånande, av Malmös kommunstyrelseordförande, Katrin Stjernfeldt Jammeh (S). Det är en kommun där valfrihetsarbetet på skolområdet inte direkt ligger i framkant. Bland professorerna som ska delta lyser de naturvetenskapliga perspektiven med sin frånvaro. Kopplingen mellan grundskola och gymnasium och högre utbildning är ytterligare en fråga som behöver lyftas, då skolans brister i dag spiller över på den högre utbildningen.
Att högre utbildnings- och forskningsminister Helene Hellmark Knutsson (S) inte var med när de andra två utbildningsministrarna presenterade Skolkommissionen sänder i sig en signal om att regeringen ännu inte har greppat vidden av vilka konsekvenser skolans problem får.
Eleverna lär sig generellt mindre i skolan och är sämre förberedda när de ska påbörja sitt yrkesliv eller universitetsstudier. Då universiteten dessutom styrs av ett ineffektivt system, där professorer pressas att sänka kraven, eftersom halva finansieringen först kommer när studenterna är godkända, devalveras kunskapsnivån ytterligare.
Hur många hundra dagar ska det ta innan utbildningsministrarna ordentligt tar i den frågan?