Nu skärper Malmö stad riktlinjerna för ekonomiskt bistånd. Socialdemokraterna och Miljöpartiet har lagt fram ett förslag som innebär att de som inte har rätt att vistas i Sverige ska resa härifrån.
Vuxna papperslösa ska endast kunna få nödbistånd, men samtidigt ska papperslösa barnfamiljer kunna få mer. Detta eftersom barn har rätt till en skälig levnadsnivå. Beslutet väntas tas den 28 november och gälla från årsskiftet.
Det är nödvändigt med en skärpning. Kostnaderna för att försörja personer som inte har rätt att uppehålla sig i Sverige är inte känd men i år räknar Malmö stad med att betala ut 979 miljoner kronor i ekonomiskt bistånd, så kostnaden för skattebetalarna är betydande.
Och inte bara för kommunens skattebetalare. Malmö tar emot 4,9 miljarder kronor i det kommunala utjämningssystemet.
När det gäller bidrag till personer som har fått ett utvisningsbeslut har majoriteten i Malmö hittills haft en generös inställning. Betydligt mer generös än vad lagen föreskriver.
I somras meddelade Högsta förvaltningsdomstolen en dom som tydliggör att någon som fått beslut om avvisning eller utvisning och håller sig undan, så att beslutet inte kan verkställas, inte har rätt till bistånd. Ett rättsläge som för de flesta är fullt naturligt.
Det är orimligt att det enda lagliga sättet att få en inkomst är försörjningsstöd. Att försörja sig på ett vitt arbete är knappast möjligt för den som inte får vistas i landet. Malmös löfte om ekonomiskt bistånd lär utöva en viss dragningskraft på papperslösa, vilket ökar trångboddheten och andra sociala problem i staden.
Den nya stramare politiken understryker att bidrag inte betalas ut till personer som inte har rätt att vistas i landet. Om man inte har barn, då man ska få mer stöd. Barn kan naturligtvis inte råda över sin situation och behöver ett starkare skydd än vuxna.
Frågan är dock om barn som tillsammans med en eller båda sina föräldrar uppehåller sig illegalt i Sverige skyddas genom att göras till familjeförsörjare på detta sätt.
Utgångspunkten måste vara att ett avvisnings- eller utvisningsbeslut ska verkställas, inte att bidra till att permanenta ett skuggsamhälle. När kommuner går utöver gällande lagstiftning på detta sätt undergräver det också legitimiteten i det kommunala utjämningsystemet. Det vore önskvärt om landets kommuner hade likartade riktlinjer kring ekonomiskt stöd till personer som undviker verkställandet av avisnings- eller utvisningsbeslut.