När partier presenterar förslag på skatteområdet brukar siffror och beräkningar förekomma för att bevisa att detta minsann ger positiva effekter. När finansminister Magdalena Andersson (S) den 23 augusti lade fram Socialdemokraternas förslag i frågan nöjde hon sig med en siffra – 5 miljarder. Så många kronor per år vill hon samla in till statskassan från banker med verksamhet i Sverige och kapitalstarka personer. Hur skatten ska vara utformad, och mer exakt vilka som ska betala den, är dock inte klart.
Att ta ut mer i skatt från dem som har mest kan tyckas oskyldigt, eftersom de ändå har så mycket kvar. När Socialdemokraterna dessutom försöker påskina att de rikaste betalar förhållandevis lite i skatt försöker partiet rättfärdiga försök till ytterligare ekonomisk omfördelning. S och Magdalena Andersson visar dock återigen upp sin oförståelse för att skatter påverkar människors och företags beteende, och alltså inte bara genererar mer pengar till statskassan utan vidare.
De med mest resurser i Sverige betalar redan för en stor andel av välfärden. Att ta ut ännu mer i skatt från den gruppen måste således motiveras med något annat än att dessa personer har råd att avvara mer pengar – särskilt med tanke på att skattepengarna knappast används effektivt i nuläget.
Människor och banker med stora tillgångar låter sig sällan utnyttjas på det sätt Socialdemokraterna vill göra. Delar den enskilde inte finansministerns bild kommer man att undvika skatten genom ändrat beteende, vilket gör förslaget omöjligt redan innan det har lagts. Effekten av höjd skatt på kapital och banker blir att dessa flyttas från Sverige, och därmed slutar generera skatt över huvud taget. Det leder alltså till mindre pengar i den svenska statskassan, i stället för mer. Det finns alltid en gräns för hur mycket pengar människor och företag tolererar att staten tar. Politiken måste avväga skattenivån så att människor inte undviker skatten. Där går förslaget fel.
Men i stället för att respektera människors och företags rätt att bestämma över sina tillgångar försöker S måla upp det som ett privilegium att få bidra lite mer till välfärden. Ett privilegium som inte är självvalt får de dock räkna med att de som inte delar den synen kommer att vilja undvika.
Poängen med omfördelning, att de som har mer betalar mer till det gemensamma, får aldrig vara att sätta dit de som har mest. Då försvinner incitamenten att vilja bidra. Ändå är det vad S signalerar med de föreslagna skatterna på kapital och banker. Att förslaget inte ens innehåller några närmare detaljer på utformningen – bara summan Socialdemokraterna vill håva in – bekräftar den bilden.