I jakten på spektakulära skolreformer som ska blända allmänheten med politikernas framsynthet har den kanske viktigaste frågan hamnat i skymundan. Vad ska egentligen skolans uppdrag vara? I dag förväntas skolan lösa alla tänkbara samhälleliga problem.
Den rödgröna regeringens vurm för att lotta fram vilka som ska få gå på en skola bottnar i tanken att skolan också ska lösa segregationen. Att det fria skolvalet är en av få faktorer som kan hjälpa till att bryta segregationen kan framstå som något av en paradox, möjligen blir det mer begripligt i ljuset av att samma partier har arbetat hårt för att avskaffa fakta- och kunskapsbaserad utbildning.
Skolan ska också uppfostra barn och förse dem med korrekta värderingar. Att det skulle vara en lämplig arbetsfördelning att flytta detta ansvar från föräldrarna till lärarna är milt uttryckt inte uppenbart. Att skolan ska tillse att inga elever far illa eller behandlas kränkande är en sak, att indoktrinera dem en annan. Det är svårt att se hur detta politiska projekt skulle kunna skapa det grundmurade förtroende för demokratin som eftersträvas om inte den naturliga hemmiljön kan göra det.
Därtill har målet med merparten av de regionala sätena för högre bildning inte varit att förse studenter med kvalitativ bildning utan har uttryckts mer i regionalpolitiska termer. Utöver att göra oss till goda samhällsmedborgare som bor på ett icke segregerande vis ska nämligen utbildningsväsendet även ordna den lokala tillväxten, den regionala sysselsättningen samt ge en vitamininjektion till näringslivet.
Bilden av vad skolan ska göra har krånglats till så till den milda grad att det egentligen kanske inte är så konstigt att den nu har svårt att faktiskt klara av det ursprungliga uppdraget att ge eleverna en utbildning. Förklaringen till detta är att skolan i Sverige har varit föremål för politisk konflikt. I många andra länder har det rått samsyn kring skolan. Den ska vara inriktad på utbildning och erbjuda en bra miljö för detta. Så inte i Sverige. Här har det rått konflikt kring vad skolan faktiskt är till för. Det är hög tid för politiken att lägga detta bakom sig.
Skolkommissionen efterlyser nationell samling bakom det program de nyss har presenterat. Det kommer inte att hända. Förslagen är till väsentlig del politiskt färgade och stundtals helt uppåt väggarna, såsom i fallet med lottning till skolor. Men nog borde tiden vara mogen för en samling kring skolans kärnuppdrag.
Låt kvaliteten på utbildningen vara det enda som styr skolpolitiken i stället för att förvandla den till ett slagfält för övriga ideologiska utsvävningar.