Statens tvångsinlösning av skog i Jokkmokk är ett dystert tecken i tiden. I en debattartikel skriver företrädare för Jokkmokks allmänning att ”när Jokkmokks kommun håller på att utarmas genom omåttlig reservatsbildning måste vi nu reagera. Halva kommunens landareal (48 procent enligt SCB) är redan skyddad”. När statliga myndigheter inför näringsförbud på privat och föreningsägd skogsmark går decennier av varsamt skogsbruk om intet, lokal tillväxt och kapital försvinner och skogen går från att vara en folklig angelägenhet till att blott bli en statlig sådan. Att omsorg om natur och miljö bygger på en närhet och relation till densamma förstår inte de visionära statstjänstemän som pratar om att skapa ett Amazonas i Jokkmokk.
Dessvärre är inte Jokkmokksfallet ett enskilt misstag i arbetet. Snarare är det en del av ett omfattande hot mot svenskt skogsbruk och skogsägande. Staten håller på att tvångsinlösa Norrlands och Sveriges kanske största tillgång.
Den senaste tiden har flera liknande fall rapporterats. Fem skogsägare utanför Arbrå i Hälsingland förbjuds av Skogsstyrelsen att avverka sin egen skog eftersom den lokala fågelskådarklubben sett lavskrikor i trakten. Den grova inskränkningen av förfoganderätten görs trots att lavskrikan varken är särskilt reglerad i artskyddsförordningen eller rödlistad i Sverige.
”Nu väljer Skogsstyrelsen att hänvisa till artskyddsförordningen och betalar inte ut någon ersättning till de drabbade skogsägarna. Det är givetvis helt oacceptabelt. Skogen är deras sparkapital och inkomst. Att förbjuda avverkning utan att ge någon ersättning är helt enkelt ett övergrepp från statens sida”, säger Sven-Erik Hammar, ordförande i LRF Skogsägarna.
Bara artskyddsförordningen har hittills i år stoppat 51 avverkningar. Hackspettar har stoppat avverkningar i Jämtland och bombmurklor har lett till avverkningsförbud i Värmland. När en skogsägare utanför Kristinehamn ville avverka krävde Länsstyrelsen att han skulle motivera varför han ville bruka sin mark och bevisa att han behövde pengarna. Än värre var att de dessutom föreslog att han skulle sälja sin mark eller ta ett banklån för att täcka det inkomstbortfall som Länsstyrelsens avverkningsförbud innebar (SvD 17/3).
Allt fler skogsägare får stora skogsområden klassade som nyckelbiotop. Vilket innebär att den skog de förvaltat och investerat i blir värdelös i en handvändning. Eftersom det endast är en inventering och inget formellt beslut, så kan klassningen inte överklagas och alltså prövas opartiskt av en domstol. Inte heller har Skogsstyrelsen avsatt pengar till att ersätta skogsägaren.
Skogsstyrelsen bidrar dessutom ytterligare till Sveriges 330 000 skogsägares utsatthet genom att publicera alla avverkningsanmälningar på internet, utan skogsägarnas godkännande. Åtgärden innebär att privatpersoners integritet kränks och att de hamnar i ett utsatt läge gentemot aktivister som med påtryckningar och hot vill stoppa avverkningar. Publiceringarna infördes trots att de sker i strid med Datainspektionens yttrande och att det inte prövats mot personuppgiftslagen. Skogsstyrelsen öppnar med åtgärden inte bara upp för ökad påverkan från särintressen i myndighetsarbetet, utan gör insynen i skogsbrukarnas näringsverksamhet så långtgående att det saknar motstycke.
Utöver myndigheternas missbruk och övertolkning av nyckelbiotopsfrågan och Artskyddsförordningen så finns flera politiska hot mot skogsnäringen. Ett är den statliga utredning som pågår i syfte att göra ändringar i skogsvårdslagen. I direktivet till utredningen öppnar regeringen för att låta särintressen och allmänhet överklaga hur skogsägaren vill vårda eller avverka sin egen skog.
Skogsvårdslagen bygger idag på frihet under ansvar. Så bör det fortsatt vara. Om förfoganderätten inskränks riskerar vi överklaganskaruseller och överbyråkratisering. Sådant skulle suga musten ur de aktiva familjeskogsbruken och vår starka skogsnäring.
Det svenska skogsbruket hotas även av EU. EU vill nämligen i och med unionens nya ramverk för energi- och klimatpolitiken frånta Sverige möjligheten att bestämma över avverkningsnivåerna. I stället ska dessa bestämmas från Bryssel i syfte att ge unionen fler verktyg i miljöpolitiken. Att Sverige och Finland med världsledande skogsindustri ska lämna bestämmandet över skogen till företrädare från länder som i decennier försummat sin egen skog är absurt. Politiken bör ligga på nationell nivå. Det vore förödande om svensk skog blev en EU-angelägenhet. Länderna i södra Europa ser skogen som rekreationsområden - inte en näring. De förstår inte att tiotusentals jobb i Sveriges gröna sektor står på spel.
Överstatliga EU-regler ställer ofta till problem eftersom situationen skiljer sig åt i olika länder. Enligt organisationen Naturbrukarna har EU:s art- och habitatdirektiv och framför allt fågeldirektivet när de implementerats gjort att förekomst av i Sverige ej fridlysta, sällsynta eller ens hotade arter förhindrar skogsavverkningar (SvD 4/4). Detta eftersom djur och växter som är vanliga i Sverige kan vara ovanliga nere på kontinenten. Exempelvis är tjädrar enligt EU-förordningen extra skyddsvärda, trots att de med sina 350 000 par i Sverige är så vanliga att vi bedriver jakt på dem.
Karin Åhman, som är expert på konstitutionell rätt och tidigare professor i offentlig rätt vid Uppsala universitet, kommenterar i Skogsaktuellt (12/10) hotet mot äganderätten i Sverige. Hon menar att äganderätten är hotad på så sätt att många i styrande funktioner inte ger rättigheten den plats som behövs för att den i praktiken ska upprätthållas. ”Det finns en slags historielöshet och oförståelse för hur konfiskationer och godtyckliga äganderättsregleringar många gånger varit medel för att angripa minoriteter i ett samhälle. Många saknar också förståelse för att överregleringar av en viss näring eller bransch, om än att de formellt inte medför att äganderätten övergår till annan, kan innebära slutet för många företag och därför utgör ett reellt hot mot äganderätten”, skriver hon bland annat.
Skogsnäringen är dessutom en av de branscher som skulle drabbas hårdast av den kilometerskatt som regeringen ämnar införa. De svenska skogsföretagen skulle få en betydande kostnadsökning vilket skulle skada konkurrenskraften och därmed leda till färre jobb.
Människans naturbruk är en förutsättning för vår överlevnad. Vi bör därför bruka skogen på ett ansvarsfullt sätt i stället för att reducera den till ett museum. Arbetet för en mer hållbar produktion måste gå hand i hand med ett konkurrenskraftigt näringsliv. Skogen är en av de mest förnyelsebara råvarorna vi har. Särskilt i svenska familjeskogsbruk där skogen gått i arv och vårdas i syfte att kunna lämnas vidare till nästa generation. I Sverige avverkas bara 75 procent av tillväxten. För varje träd som avverkas i Sverige planteras tre nya. Svensk skog växer alltså som aldrig förr. Det som hotar skogen är inte avverkningen. Det är det statliga baggböleriet.