I Almedalen lanserades äganderättsinitiativet Egendomligt. Anledningen är att markägare är kringskurna av så många regleringar att det knappt längre går att tala om äganderätt. Avverkningar stoppas exempelvis på grund av förekomsten av icke hotade fågelarter.
Initiativet var uppskattat bland de som redan var engagerade i frågan, medan andra log i mjugg: Nog är det en smula överdrivet alltid. Dagen efter vädrade regeringens sedermera entledigade skogsutredare, hovrättslagman Charlotta Riberdahl, under ett seminarium sina tankar om privat ägande av skog verkligen ska tillåtas – det är ju en så viktig naturresurs. En chockvåg gick genom Visby, och sällan har väl ett försvar av äganderätten varit så behövligt.
Landsbygdsminister Sven Erik Bucht (S) var kvickt ute och förklarade att det inte var regeringens politik, att han ska kalla till sig utredaren, samt sade att regeringen stöder den privata äganderätten. Den 13 juli meddelades att regeringen går alla de som krävt Riberdahls entledigande till mötes.
Riktigt så lätt kan dock inte regeringen två sina händer. Det var inte en slump att utredaren hyste dessa åsikter. Farhågorna har hela tiden varit att utredningen är satt att komma fram till en hård implementering av Århuskonventionen. Detta i syfte att ge allmänheten rätt att överklaga varje avverkning och andra skötselåtgärder som en skogsägare behöver göra. Överklaganden och rättsprocesser kommer att vänta runt hörnet för markägarna varje gång något ska göras.
Möjligen är det en eftergift åt Miljöpartiet från Socialdemokraternas sida. Det dröjde inte länge innan MP:s miljöpolitiska talesperson, Stina Bergström, på Twitter hyllade Riberdahls ifrågasättande av privat skogsägande och kallade det ”kul och modigt”. Frågan är dock varför någon skulle vilja att staten snarare än privata ägare kontrollerar skogen?
Svenska staten lägger varje år stora summor på att skydda värdefull natur. Enbart i år handlar det om över en miljard kronor. Ändå finns det ingen statistik över hur många naturreservat eller Natura 2000-områden som sköts i enlighet med skötselplanerna. Det gäller både på nationell och på regional nivå.
Känt är dock att väldigt mycket pengar har lagts på att skapa naturreservat och skyddade områden, men att skötseln är kraftigt eftersatt. Mycket av den statligt skyddade naturen missköts helt enkelt.
Problemet med Riberdahl var inte hennes åsikter, utan att hon verkar ha utsetts tack vare dem. Regeringens förtroende i dessa frågor är kört i botten och vem som utses till ny utredare blir avgörande för möjligheterna att återskapa ens delar av det. Vad är äganderätten och skogen egentligen värd för regeringen?