Regeringen har bestämt sig för att försöka få kontroll över de ständigt ökande kostnaderna för assistansersättningarna till personer med funktionsnedsättningar. Det är en nödvändig ansats då kostnaderna nu ligger på 30 miljarder kronor. När LSS, lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade, infördes 1994 bedömdes kostnaderna landa kring fem miljarder.
Att kostnaderna ökat så kraftigt beror i huvudsak på att kretsen av stödberättigade blivit större och att personlig assistans används för andra ändamål än lagstiftaren förutsåg. En annan anledning till att kostnaderna ökat så kraftigt är att det är livsfarligt för politiker att ventilera planer på att dra ned på utgifterna för personlig assistans. Det är en nästan omöjlig uppgift att argumentera för minskade assistansutgifter när funktionsnedsatta vittnar om hur besparingarna kommer att minska deras livskvalitet.
Det är en otacksamuppgift att se över dessa utgifter, men det är en nödvändig uppgift. Kristdemokraten Désirée Pethrus har till oktober år 2018 på sig att utreda varför kostnaderna ökar och hur kostnaderna kan hållas tillbaka. Handikapporganisationer är naturligtvis kritiska och regeringen har sagt att det inte ska bli några försämringar.
Hur kostnaderna ska kunna minska utan att handikapporganisationerna upplever några försämringar är svårt att förstå. Det finns dock en hel del fusk inom branschen att komma till rätta med. Skojarfirmorna är dessutom i många fall välkända för kommunernas tjänstemän, men de kan i princip inte göra något åt det, utan betalar ut assistansersättningar ändå. Så kan det naturligtvis inte fortsätta.
En stor del av kostnadsökningen beror på att förarbetena till lagstiftningen inte var tillräckligt detaljerade. Vilket fick till följd att kretsen av assistansberättigade med tiden blev större än det var avsett från början. Rättighetslagstiftningar har en tendens att fungera på detta sätt.
Att överklaganden i första instans döms av en domstol med en majoritet nämndemän, som kan antas vara mer känsliga för känslomässiga snarare än rent juridiska argument, kan ha bidragit till denna utveckling. De högre instanserna har dock de senaste åren gjort mer restriktiva bedömningar.
Varken utredaren, finansministern eller socialförsäkringsministern har några bekväma positioner när assistanskostnaderna måste ses över. Sverige lägger 2,3 procent av BNP på omsorgen av funktionshindrade samtidigt som EU-snittet är 0,5 procent, vilket är mer än en fingervisning om att LSS-översynen väntat länge nog.