Efter begreppen "flygskam" och "bondeskam" tycker Kristofer Ahlström (DN Kultur 19/8) nu att vi bör börja prata om "industriskam". Varför så mycket fokus på privatpersoners beteende när industrin står för nästan hälften av Sveriges koldioxidutsläpp?
Hade den svenska debatten kring växthusutsläpp varit normal hade Ahlströms inlägg kunnat avfärdas som ironi. Tyvärr får man dock utgå från att han menar allvar. Svensk industri ska skämmas. För vad? För att den lägger grunden för vår välfärd och ligger i framkant i miljöarbetet?
Frågan är istället när klimatdiskussionen ska bli mer sansad. För egentligen finns det ju ingen gräns för hur långt vi som privatpersoner kan gå för att minska våra klimatavtryck. Det är bara det att det inte gör någon skillnad på global nivå. Sverige kan tjäna som ett etiskt föredöme, men där går gränsen för vår påverkan.