Den svenska kärnkraftens öde förefaller vara beseglat. Det låga energipriset i kombination med de ökade säkerhetskraven och effektskatten kommer att leda till att de sista reaktorerna stängs ned 2020. I söndagens Agenda kommenterade energiminister Ibrahim Baylan(S) läget. Han framhöll energipriset och de ökade säkerhetskraven från EU som huvudorsaker. Ministern menade även att den blocköverskridande energikommissionen inrättades just för att man förutsett att denna situation kunde uppstå.
När Baylan fick frågan om varför regeringen i så fall ändå valde att höja effektskatten förra året, blev det pinsamt tydligt att krisen för svensk kärnkraft är politiskt framtvingad. Det är nämligen effektskatten som är huvudorsaken till att kärnkraften är på väg bort.
I sak stämmer det att de förnyelsebara energislagen blir effektivare och billigare. Samtidigt är samtliga utlämnade åt vädrets makter. För den energiintensiva industrin är det emellertid avgörande att effekten i kraftnätet är stabil. Även väldigt korta strömavbrott medför kostnader på flera miljoner och blir det regel innebär det förlorade arbetstillfällen. Just tillgången på pålitlig energi har varit en av förutsättningarna för svensk industris framgång.
Den globala konkurrensen blir allt tuffare och det är inte givet att svensk pappers-, kemi- och stålindustri för evigt kommer bedriva sin verksamhet inom landets gränser. Nu senast var det Findus som valde att flytta produktionen utomlands, samtidigt som regeringen spelade oförstående inför företagandets grundläggande villkor. Än motsägelsefullare blir regeringens energipolitik sett i ljuset av Löfvens löften om att ”återindustrialisera Sverige”.
Förutom att regeringen har lyckats med att försämra förutsättningarna för en näringsgren som sysselsätter över 400 000 människor, är detta ett illavarslande tecken på något annat. Trots en blocköverskridande kommission misslyckades politikerna med att skapa förutsägbarhet och stabilitet i en av de viktigaste politiska frågorna, något som Sverige annars har varit bra på.
Om detta är ett mönster som fortsätter upprepa sig så bådar det illa för framtiden, givet att fler områden lär behöva blocköverskridande samarbeten och inte färre. Försvaret och migrationen är två exempel på detta. Att oppositionen ändå väljer att fortsätta släppa fram den här politiken skapar garanterat inget förtroende hos väljarna. En ödets ironi är det ändå att det verkar bli en före detta IF Metall-ordförande som blir kärnkraftens baneman.