För några dagar sedan stod tre män sida vid sida i matchande röda slipsar. I valrörelsens slutdebatt ville partiledarna Stefan Löfven (S), Gustav Fridolin (MP) och Jonas Sjöstedt (V) uppvisa en enad fasad inför väljarna. Någon gemensam politik gick de dock inte till val på. Det röriga resultatet av det ser vi nu. Fasaden krackelerar.
Sprickorna inom de rödgröna partierna som de borgerliga såg och varnade för innan valet kom fram ordentligt i ljuset redan dagen efter valet. På måndagseftermiddagen fick Vänsterpartiets ledare utstå en offentlig förödmjukelse. Löfven gav Sjöstedt kal- la handen till regeringssamarbete. Sjöstedt var både arg och besviken. Han basunerade slokörat ut att Löfven begått ett stort misstag och att V nu går i opposition mot S.
Sjöstedts reaktion är å ena sidan förståelig. Under valrörelsen lät han sig förledas av sin längtan in i regeringsvärmen. Å andra sidan gick ju de rödgröna till val utan något förberett samarbete. Löfven gjorde förstås ingenting innan valet för att avleda Sjöstedt från att grundlura sig själv. Med valresultatet i hand har Löfven dragit slutsatsen att flirten med de små borgerliga partierna blir omöjlig med V i regeringen.
Med sitt omilda agerande för att hålla öppet åt höger har Löfven inte bara ställt till det för Sjöstedt utan också målat in sig själv i ett hörn. Redan innan han ens fått något formellt uppdrag genom riksdagens talman har förutsättningarna för en rödgrön regering rispats.
På tisdagen var folkpartiledaren Jan Björklund med sin partistyrelses fulla stöd i ryggen ånyo tydlig med att FP är ett alliansparti som nu går i opposition, vilket centerledaren Annie Lööf också sagt om sitt parti. Allianspartierna gick till val på ett samlat program och bör rimligen lägga fram sitt gemensamma budgetförslag senare i höst. En framåtsyftande borgerlighet som står upp för frihetliga värderingar och som kan mobilisera när det nu än blir dags nästa gång är angelägen i svensk politik.
Från S pågår dock nu ett spel för att sätta press på C och FP och försvaga den borgerliga oppositionen. Löfven visar samtidigt liten kompromissvilja och erbjuder ingenting i gengäld. Med sin tomma utsträckta hand signalerar han främst ett försök att lämpa över ansvaret på någon annan.
För Sverige är valutgången en förlust som kommer att kräva pragmatiska lösningar, så som Fredrik Reinfeldt (M) arbetade som statsminister i en minoritetsregering. Fler inser nog nu att det där med att förbereda sig före ett val och föreslå en gemensam ansvarsfull politik inte är så dumt. Det räcker inte med att uppvisa en matchad fasad.