Det är nog många som lite då och då funderar på hur det är att vara maktlös. Inte minst när det gäller möjligheten att påverka politiken. En tuff maktlöshet är när människor hamnar i en situation där de inte kan påverka sin egen vardag.
Det är många svenskar i dag som befinner sig i den maktlösheten. Politikerna har gett dem en egen beteckning, de kallas för utanförskapet. Även om det är regering Reinfeldt som odlat utanförskapet så var det den socialdemokratiska regeringen som bäddade sängen. När ekonomin blev sämre började jakten på sjuka, arbetslösa och inte minst fuskare.
Visst var det många som fanns i välfärdssystemen utan att behöva vara där.
Visst fanns det fuskare, men de allra flesta blev förtidspensionärer och sjukskrivna och långtidsarbetslösa av en enda anledning, nämligen att politikerna totalt misslyckades med att rehabilitera dem tillbaka till arbetsmarknaden.
Ansvaret för detta politiska misslyckande har nu flyttas över på individerna. Nu är de människor som varit sjuka och arbetslösa för länge bara en belastning för samhället. Regeringen anstränger sig för att försvåra deras situation.
Moroten för utanförskapet är att leva på existensminimum, ett förskräckligt regelsystem och handläggare som styr deras vardag. Det är som tortyr för många även om vi inte kan anklaga regeringen för att ha ett ont uppsåt.
Vem för de maktlösas talan? Det är inte många. Ibland är det frivilligorganisationerna och vi i media som med jämna mellanrum lyfter fram maktlösa människorna. För det mesta tvingas de föra sin egen talan.
Det är inte enkelt om man är sjuk, utan pengar och inte har något jobb. I utanförskapet räknas man inte som människa. Du har ingen stark ställning, inte ens som röstboskap. Ofta blir dessa människor sedda som rättshaverister. De upplevs jobbiga, ilskna och besvärliga när de kämpar för att kunna påverka sin egen vardag.
Känslan som infinner sig när det står klart att välfärdsstaten inte längre finns för dem är ångestladdad. Många går under, dör sakta eller tar sitt liv, andra bestämmer sig för att kämpa så länge de orkar. Det är den ilska som maktlösheten skapar som driver dem att fortsätta slåss för sin existens.
Det kan gå månader innan de får sin ersättning. Givetvis tär det på livslusten, på relationer och på tron på politiker och på det så kallade välfärdssamhället.
I mina möten med de maktlösa ser jag ett mönster. Nästan alla talar om självmord, de berättar lite generat om sin ilska gentemot handläggare, hur de skriker åt dem och önskar att de också blir sjuka. Andra talar om betydligt brutalare metoder, om våld som den enda utvägen.
Det är frustration, ilska
och sorg bland dessa människor. De människor som har hamnar i utanförskapet är alla kategorier.
Egna företagare, högt uppsatta direktörer, arkitekter, men också byggnadsarbetare, undersköterskor och städare. Alla kan bli sjuka, alla kan bli av med jobbet och när lönen är borta går det fort utför med ekonomin. Den enda rättvisan i detta system är att oavsett yrke, status och inkomster behandlas alla lika illa.
Vi brukar kalla oss för välfärdsstat och vi säger att vi har trygghetsförsäkringar.
Ja visst är det så, men det gäller bara dem som har ett arbete.