Jag tänker utgå från mig själv i den här krönikan och ställa några obekväma frågor. Hur mycket behöver vi satsa och kanske samtidigt offra eller avstå ifrån för att göra ett bra jobb?
Jag är en person som satsat på mig själv genom jobbet. När jag doktorerade fanns inte ens tanken på att skaffa barn. Det skulle inte ha gått att kombinera med avhandlingsarbetet.
Det samma gällde mina övriga jobb, inom regeringskansliet och som politisk chefredaktör. Jobbet var viktigast! Jag var 45 år när jag adopterade min dotter, då stannade jag av och insåg att också jag ville ha barn. Vissa jobb kräver 200 procent och jag har många väninnor som har gjort samma val som jag.
Men nu verkar det vara nya tider. Jag har tänkt länge på miljöpartiets nyvalda språkrör. Gustav Fridolin har redan fått barn och är föräldraledig, Åsa Romson ska få barn och vara föräldraledig. Min första tanke var hur ska det gå? Måste man inte som språkrör satsa 200 procent på uppdraget? Tro nu inte att jag missunnar dem barn eller föräldraledigheten, men kan de upprätthålla ett sådan krävande jobb och samtidigt vara ledig?
Jag minns när vi inom socialdemokratin diskuterade efterträdare till Ingvar Carlsson. Många föreslog redan då Margot Wallström och jag minns en replik av Anna-Greta Lejon som var minister på tiden. Nej sa hon, jag tycker verkligen om Margot men hon satsar inte 100 procent på politiken. Det har hon heller aldrig gjort.
Det gjorde däremot Mona Sahlin som också var småbarnsmamma och ammande i riksdagen. Jag minns hur arg Mona Sahlin var när journalisterna frågade henne hur hon skulle klara jobbet som minister när hon hade små barn. Ställ samma fråga till Allan Larsson fräste hon. Han var finansminister och hade flera småbarn.
Jag ska ta fler exempel. Sverige halkar efter när det gäller högre utbildning och forskning. Jag intervjuade en professor Magnus Henrekson på Institutet för Näringslivsforskning. Han sa att en av anledningarna till att vi halkar efter att svenska forskare har blivit för bekväma, vill ha för mycket trygghet. De jobbar åtta till fem, de är föräldralediga och sjukskrivna och tar semester. Det går inte menar han, som forskare i en hård konkurrens måste man ge allt under tiden man etablerar sin forskning.
Jag satt på tåget och skulle åka till Dalarna. Det var försenat, vi fick vänta på stationen i 45 minuter för att det inte fanns någon tågpersonal. När tåget äntligen rullade meddelade konduktören orsaken till förseningen. Han hade blivit sen in till Stockholm med ett annat tåg. Väl där behövde jag ha min middagsrast konstaterade han och därför fick vi passagerare vänta i nästan en timme. Folk missade anslutningståg, de sista bussarna gick och SJ fick betala taxiresor. Varje gång det klev på nya resenärer berättade konduktören om sin middagsrast.
SJ är ett serviceföretag, de har förlorat all trovärdighet på sina förseningar, och så detta. Middag före tidtabellen.
Min fråga är alltså kan man i alla jobb kräva normala arbetstider, alltid ha middagsrast, alltid ta sin semester, utnyttja föräldraledigheten och stanna hemma för att man är sjuk?
Själv svarar jag nej på den frågan. Men jag är kanske mossig? Det är nya tider nu och framför allt nya generationer som inte tycker arbetet är viktigast, utan fritiden och familjen.