Vem tänker på oss som ”offras för utvecklingens skull”, skaldar Hyresgästföreningens ordförande i Gällivare.
Den utveckling som Tage Johansson syftar på är den som innebär att en tjugoåring kan berätta i radion om hur han har skaffat bil, skoter, ny lägenhet och ändå kan lägga undan 10.000 kronor i månaden. Efterfrågan på arbetskraft är stor. Inflyttningen ökar. Lägenheter söks med ljus och lykta.
Det låter toppen för en ort där kurvorna för bara 10–15 år sedan pekade åt motsatt håll. Då, på 1990- och 2000-talet revs närmare 1.100 lägenheter i Gällivare. I efterhand är det en kapitalförstöring utan like med tanke på att nya hus nu uppförs där de gamla nyss stod.
För att ha råd att riva de relativt nybyggda husen fick Gällivare kommun dessutom statliga bidrag. Bland annat mot löfte att inga nya bostäder skulle byggas förrän år 2008. Flera år innan den tiden löpt ut var bostadsbristen ett faktum.
Kanske var det omöjligt att förutse utvecklingen. Det är värt att tänka på när det hörs önskemål om att på nytt bygga subventionerade bostäder.
Att ta bort de hinder som finns mot att bygga nytt skulle räcka långt. När LKAB i dag bygger flerbostadshus räknar man med att den totala byggprocessen tar 3–6 år. På Granbacka har företaget precis påbörjat markarbetena för 30 nya lägenheter. Inflyttning beräknas till nästa vår. Att uppföra själva huset tar alltså bara knappt ett år. Övriga 2–5 år går åt till detaljplaneprocesser. Det är i sig en orimlighet som visar varför bostadsmarknaden behöver avregleras på flera nivåer.
Men med facit i hand kan man ju fråga sig i vilken utsträckning det är rimligt att bygga bort bostadsbristen. Vad händer om världsmarknadspriset på metal-ler vänder neråt igen om ett par decennier?
Kuriren skrev nyligen om andrahandsuthyrning som bostadsbristens nödlösning. Privatpersoner hyr ut lägenheter i andra hand via Blocket och privata bostadsförmedlingar startar.
Varför ses detta som en nödlösning? Snarare är det ett riskfritt och billigt sätt att snabbt få ut fler bostäder på marknaden.
Enligt en färsk studie från Hyresgästföreningen (HGF) är andrahandshyrorna i Gällivare näst högst i landet efter Stockholmsregionen. Frågar man HGF är det givetvis för högt. Men det beror på att de inte har förstått hur utbud och efterfrågan fungerar.
Med tanke på bostadsbristen och löneläget kanske hyrorna fortfarande är i lägsta laget.
Den som får mer betalt blir mer benägen att hyra ut hela eller delar av sin bostad. Jämfört med genomsnittet i Norrbotten och riket bor det färre personer per bostad i Gällivare. Det är en indikation på att det finns fler möjliga boenden att hyra ut.
Jag hittar en två år gammal intervju med Sven-Olof Edlund, tidigare lokalpolitiker för S i Gällivare som också satt i Hyresgästföreningens styrelse lokalt. Han berättar om den ”rivningsvåg utan motstycke” som pågick i Gällivare. Edlund valde att flytta till Östersund. ”Jag vill leva i en livskraftig stad med framtidstro.”
När framtidstron i dag finns i Gällivare är Hyresgästföreningens representant ändå inte nöjd. Hyrorna är för höga. Var det alltså bättre förr, när arbetslösheten var stor? Då fanns ju åtminstone lediga lägenheter.