Var dig själv! Vi som växte upp på 1980-talet fick ständigt höra detta i skolan. Allt som försiggick mellan lektionerna lärde en dock raka motsatsen. Då gällde det att vara precis som alla andra. Man skulle ha tubsockor, Levisjeans, lyssna på trackslistan och spela in blandband.
TV-underhållarna Filip Hammar och Fredrik Wikingson gav för tio år sedan ut boken Två nötcrème och en moviebox. Med underrubriken ”Hisnande generaliseringar från vår uppväxt i DDR-Sverige”. Det intressanta är att vi andra i samma ålder känner igen nästan allt. Vi såg Anslagstavlan på TV. Vi hade resecheckar om vi åkte utomlands och vi fick dela på 33 cl läsk med våra syskon.
Det är en på pricken beskrivning av hur det var att växa upp, oavsett om man bodde i Köping, Sundsvall eller Uppsala. Det var samma skolor, samma läroböcker, samma Domustorg och samma syokonsulenter. Hur skulle man ens kunna vara sig själv i den miljön?
Därför gillar jag P1:s sommarpratare. Här får en person möjlighet att under en och en halv timme utforma ett program helt efter eget huvud.
Jo, det kan bli tröttsamt med någon som bara pratar om sig själv.
Operasångerskan hade till exempel bestämt att hon skulle berätta hela sitt livs historia. Först gjorde jag det, därefter åkte jag dit, sedan gjorde jag det. Det lät som de där uppsatserna man skrev i mellanstadiet om sitt sommarlov.
Men herregud, tänker man, om hon nu har sjungit tillsammans med Jussi Björling kan hon väl berätta något intressant om honom. Hur var han?
Hände det något spännande under repetitionerna? Vad som helst. Så är det, bara för att man levt ett spännande liv behöver man inte vara en bra berättare. Och tvärtom, något väldigt alldagligt kan bli intressant. Sara Danius, nyinvald ledamot i Svenska akademin, berättade om sin pappa. Den korrekta, pensionerade läraren. Och det var faktiskt spännande att höra om hur han övade skalor på pianot varje lördag eller planerade cykelsemestern minut för minut.
Att prata om sig själv på ett intressant sätt handlar om att visa vad andra människor har betytt. Hattmakerskans mormor, akademiledamotens far, företagsledarens farfars far. Olika individer som satt avtryck i sin omgivning. Det är precis detta de som kritiserar individualismens framväxt inte förstår.
Motsatsen till den kollektivism som präglade Sverige tidigare är inte egoism. Utan en vardag där människor får vara olika.
Det är lätt att peka på politiska reformer som har tagit oss från DDR-Sverige. Hur EU-inträdet har gjort maten billigare – man behöver inte dela på en liten läsk. Hur TV-monopolet har avskaffats – vi behöver inte titta på Anslagstavlan för att se tecknad film. Hur friskolorna har ökat mångfalden – en högstadieskola måste inte vara en tegelbyggnad med plåtskåp och ständigt skitiga toaletter.
Men utan egensinniga individer hade det inte hänt. Hur hade medielandskapet sett ut utan Jan Stenbeck? Hur hade homosexuellas rättigheter tett sig utan Jonas Gardell? För att ta ett par exempel.
Om några sommarpratare visar sig vara väl egofixerade är det nog ett lågt pris att betala för att de som i dag går på högstadiet faktiskt ska känna att ”var dig själv” inte bara är tomma ord.