Olof Palme ständigt aktuell inom socialdemokratin och i den politiska debatten. Saknaden efter Palme inom rörelsen är enorm, han blev genom sin död kultförklarad och odödlig.
Hans efterträdare har haft det svårt. På Palmes tid var majoriteten av socialdemokrater stolta över partiet och partiledaren. Numera finns det inte så mycket stolthet kvar och efterträdarnas betyg är att de gör så gott de kan.
Det är inte lätt, har det hetat, att axla manteln efter en ledare som Olof Palme. Det har också visat sig i politiken, antingen har efterträdarna försökt tona ner Palme, eller också har de hävdat att om Palme levat skulle han ha tyckt som dem. Det var väldigt tydligt under de bittra striderna inom partiet i EU-frågan.
Socialdemokratin har aldrig riktigt återhämtat sig efter Palmes död. Hans tid vid makten har blivit en fiktiv värld dit många äldre socialdemokrater gärna återvänder. De minns hans tal, hans resor i landet, hans besök i varenda arbetarekommun och hans nära kontakt med fotfolket. Då var politiken verklighetsnära.
Men allt är inte riktigt sant. Palme hade några tuffa år som partiledare. Han förlorade val, han håll på att förlora kontrollen över ekonomin och han hade ett enormt hat både inom rörelsen och utanför rörelsen att hantera, samt flera politiska affärer.
Han själv var sökande, han hade sett att den rationella välfärdsstaten var på plats men insåg samtidigt att partiet hade glömt människan, kulturen och de sociala frågorna.
Saknaden efter Palme har helt klart försvårat partiets möjligheter i en ny tid. Kanske har hans aura legat som en våt filt över politiken. Den ständiga tanken finns om att det var bättre förr och dessutom efterträdare som inte kunnat mäta sig med Olof Palme.
Den interna demokratin var inte bättre under Palmes tid. Det var bara det att Palme klarade av att knyta ihop politiken med människors förväntningar. Han var också en ideolog och en enastående talare. Där finns en av nycklarna till att han blivit kult.
Det finns inte många politiker i Sverige, vare sig i dåtid eller nutid som kan betecknas som duktiga talare. Det har sin förklaring i partiernas styrka. För att bli vald som ledare är det viktigaste att vara lojal och trogen partilinjen, inte att ha utstrålning och vara för egensinnig.
Mona Sahlin bröt isen när hon kom som ung minister, men snabbt tvingades hon in i partifållan och fick ensam ansvara för alla svåra beslut. Hon förlorade trovärdigheten. Göran Persson var en lysande talare men hans visioner gick inte i takt med politiken. Håkan Juholt lovade nya tider och utmanade inte bara den förda politiken utan också den gamla makteliten, hans tid blev kort.
Stefan Löfven är fåordig, talar om dygder och sanna socialdemokrater som gör sin plikt. Hur det går ihop med politiken återstår att se. Men det är få socialdemokrater än idag som inte kan leverera något välkänt citat av Olof Palme.
Denna kultstatus har kanske också drabbat rättsväsendet? Olof Palmes familj är helt övertygade om att det var Christer Pettersson som mördare Palme. Men den förklaringen är för simpel för experter och förstå-sig-påare. Det måste vara betydligt starkare krafter än en simpel a-lagare för att döda en sådan man.