Midsommar är Sveriges egentliga nationaldag brukar det sägas. Då firar vi ordentligt, med folkdräkter och sillbord. Den 6 juni, däremot, vad gör man då?
Det här att det råder oklarhet om exakt hur man ska fira nationaldagen verkar bekymra en del. Som att det är ett problem att vi inte kan ställa till med en ordentlig fest. Men vad är egentligen syftet med en nationaldag? Att ha ytterligare en helg för sill, grill och nubbar? Eller att vika en dag åt att högtidlighålla att vi lever i en nation som till stor del präglas av fred och frihet?
Det kan låta tråkigt med kommunala medborgarskapsceremonier. Men kanske är det just den något byråkratgrå vardagen som är värd att framhålla på Sveriges nationaldag. Institutioner som ett fungerande rättsväsende, en statsapparat relativt fri från korruption och likhet inför lagen, oavsett politiska kontakter, är långt ifrån självklarheter i majoriteten av världens länder. Därför är det väl värt att fira.
Kanske är det så att den goda nationalismen kommer till Sverige först genom invandringen, menade statsvetaren Andreas Johansson Heinö i en artikel (Expressen 6/6) där han argumenterade för att 6 juni, just eftersom den är befriad från starka traditioner och osynliga koder, är bättre lämpad som nationaldag i ett invandrarland som Sverige. ”I all sin prakt är midsommar framförallt en symbol för den ogenomträngliga svenskheten.”
Det går att dra paralleller till religionens roll i samhället. Det finns de som hävdar att en ökad invandring från muslimska länder skulle göra Sverige och Europa mer religiöst. Snarare är det tvärtom.
Ett mångkulturellt samhälle ställer större krav på sekularisering, i betydelsen att kyrka och stat behöver skiljas åt. Oavsett andelen invandrare är det en rimlig princip att staten bör förhålla sig neutral i religiösa frågor. Även infödda svenskar kan som bekant vara ateister, buddhister eller katoliker. Men processen blir mer angelägen i ett samhälle där religiös tolerans är nödvändig.
Att då göra midsommar till nationaldag vore ett steg i fel riktning. Även om de flesta nog inte tänker på Johannes Döparen när Helan går.
Det betyder dock inte att samhället, vid sidan av politiken, måste vara religiöst neutralt. Att staten inte lägger sig i religiösa frågor ger ju tvärtom större frihet för människor och samfund att själva sköta de frågorna på det sätt de finner bäst.
På samma sätt är det nog med midsommar. Vad skulle hända om dagen upphöjdes till nationaldag? Skulle firandet bli mer betydelsefullt? Eller skulle vi få långvariga debatter om hur man bäst firar midsommar som en god svensk? Låt oss i så fall slippa.
Midsommar behöver ingen officiell godkännandestämpel för att även fortsättningsvis vara en av årets populäraste högtider. Ingen myndighet har hittat på att vi ska hoppa Små grodorna eller resa midsommarstänger. Den som saknar det nationalistiska inslaget kan ju alltid sjunga Sveriges inofficiella nationalsång till snapsen.
”Jag trivs bäst i öppna landskap där vindarna får fart.
Där lärkorna står högt i skyn och sjunger underbart.
Där bränner jag mitt brännvin själv och kryddar med Johannesört.
Och dricker det med välbehag till sill och hembakt vört.”