Debatten om Janne Josefssons granskning av den svenska barnfattigdomen fortsätter.
Hans reportage har slagit ner som en bomb i vårt självgoda land. Särskilt de som aldrig vill kännas vid att barnfattigdomen finns känner sig nöjda och hyllar numera Josefsson. De har fått bekräftelse på att det inte går några barn på gatorna i trasor och Foppatofflor och tigger. Janne Josefsson ställde frågan som de själva förmodligen också ofta ställt; nämligen har du sett något fattig barn i Sverige? Det hade givetvis inte de som Josefsson frågade.
Sedan lyckades också Josefsson påvisa bristerna i de frivilligorganisationer som arbetar för fattiga barn. De ljuger om antalet och de jämför med de fattiga barnen i Afrika. Det värsta var nog att de organisationer som granskades inte hade några bra svar på frågorna eller på kritiken. Det innebär att de i praktiken har tappat sin trovärdighet.
Jag satt hos frissan när diskussionen pågick som värst. Där var alla eniga om att de aldrig mera skulle betala några pengar till Rädda Barnen och aldrig mer köpa en Majblomma.
Det värsta var kanske Bris som jämfört de svenska fattigbarnen med de barn i Mozambique som tvingas leta mat på soptippar. Som ett brev på posten har nu media plockat fram vad generaldirektörerna tjänar och vilka tjänstebilar de har.
Visst är det självklart att frivilligorganisationerna ska granskas. Deras löner och förmåner ska också vara offentliga. Men jag måste ställa frågan om det verkligen är så att frivilligorganisationer bara är trovärdiga om deras anställa jobbar gratis eller har väldigt låga löner?
Nu har vi ju kommit dithän att en sossetopp får tjäna hundra tusen i månaden och vänsterpartist i EU nästan lika mycket. Dessutom de som har massor med pengar tävlar ofta i välgörenhet och skänker pengar till de som inte har. Det borde ju också vara fult om trovärdigheten sitter i fattigdomen? Jag tycker med andra ord att en bra generaldirektör som samlar in mycket pengar till välgörenhet ska ha en bra lön.
Problemet med barnfattigdomen i Sverige har många sidor. Borgerliga väljare tycker att begreppet barnfattigdom exploaterats av vänsterpartister och socialdemokrater. På vänstersidan där många är stolta över välfärdsbygget vill de inte veta av några fattiga. De hävdar bestämt att det inte finns några fattiga i vårt fantastiska välfärdsland.
Jag har skrivit länge om barnfattigdomen och mött förnekelsen, blivit utskälld och hånad. Det som oroar mig nu är att de osynliga barnen ska bli ännu mer osynliga. Att tystnaden kommer att lägga sig och att vi slår oss till ro med att det inte finns några fattiga.
Det är viktigt att komma ihåg att vi har en annan fattigdom i Sverige än i utvecklingsländerna.
Fattigdomen i det konsumtionssamhälle som vi lever i handlar om att du bara är någon utifrån det du konsumerar. Du får din ställning i samhället efter det du har råd att köpa. Konsumtion skattas nämligen högre än arbete. Är du avstängd från den möjligheten och inte kan hävda dig i allt som betecknas som ett "normalt liv" då är du ingen. Skam, skuld och dåligt självförtroende präglar dessa människor och få erkänner att de är fattiga. Maktlösheten går nämligen hand i hand med fattigdomen.
Jag undrar efter denna snedvrida debatt vem som kommer att föra de maktlösas talan och framför allt vem kommer att bry sig?