Länge var tyst från Stefan Löfven och hans närmaste, som med all rätt tagit sig tid att fundera ut en politisk strategi.
Stefan Löfven har kunnat rida på sin trovärdighet och sin genuina bas i arbetarrörelsen. Han har pratat om hur han fostrades att arbeta hårt och göra rätt för sig. Han har fört in dygden i arbetarrörelsen igen, han har pratat om allt från sin mamma till före detta flickvänner.
Han har också stått stabil och inte låtit sig rubbas av Fredrik Reinfeldt. Tvärtom har han sträckt ut en hand till samverkan om bland annat energifrågorna. Den handen klarade inte statsministern av att ta emot, och stora delar av rörelsen började skruva nervöst på sig. De är oroliga över Löfvens linje i kärnkraftsfrågan, oroliga för att han inte lämnat Metall och ett ja till kärnkraften.
Det hör ju till saken att i och med att Löfven valdes till partiordförande, lades locket på för de interna stridigheterna. Nu var en ny ledare utsedd, ledningen förväntade sig lojalitet och uppställning bakom honom. Och det fick de inledningsvis. De interna stridigheterna lades på is, men motsättningarna upphörde inte. Från vänsterhåll såg man Stefan Löfven som högerfalangens man, men de höll tyst och förhöll sig avvaktande för att se hur han skulle forma sin politik.
Visst fanns det kritiska röster. Daniel Suhonen på tidskriften Tiden gruffade lite i bakgrunden, bara så där lagom, så att alla skulle förstå att missnöjet och oron fanns kvar.
Så kom då utspelet där Stefan Löfven presenterade en affärsplan. Detta ytterst vanliga och oförargliga ord fick vänstern att gå i taket. Det blev droppen som fick bägaren att rinna över. Nu reste sig kritikerna med en röst från partidistriktet i Skåne, till kvinnoförbundet och den rödaste delen inom S-pressen.
Näringslivssnack hör inte hemma i arbetarrörelsen konstaterade kritikerna, det är inte vår ideologi.
Frågan är hur det ska gå för Stefan Löfven. Jag förstår inte att den socialdemokratiska partiledningen anno 2012 inte förstår att stridigheter måste redas ut och att klyftan mellan höger och vänster måste tas på allvar, inte sopas under mattan. Det mest förödande är att låtsas om konflikten inte finns.
Jag hoppas att Löfven tog lärdom av denna händelse. Han hade planerat en bra dag för socialdemokratisk politik med löftet att avskaffa det förhatliga Fas 3. Men den diskussionen drunknade i stället i debatten om att han presenterat en affärsplan och om han möjligtvis också såg sig själv som vd.
Det är fler frågor som ligger och jäser i arbetarrörelsen. Frågan om vinster i välfärden är het. LO och många gräsrötter vill åt ett håll, partiledningen åt ett annat. Samma sak gäller synen på det fortsatta samarbetet inom EU. Vänsterfalangen som alltid har varit kritisk till detta statsbygge har nu fått vatten på sin kvarn.
Så har vi skatterna. Inte ens Leif Pagrotsky med sin trovärdighet bland vänstersossar lyckades övertyga om att rutavdraget skulle vara kvar.
Den socialdemokratiska krisen är inte över. Förutsättningen för att politiken blir huvudnummer i valrörelsen är att partiet intern enas och står bakom samma politiska vision och strategi.