Jag tänkte skriva om ett tabuområde, om människor vi inte vill se och inte pratar om, men som staten lägger enorma resurser på att bekämpa. Jag tänker på narkomanerna.
Visst ser vi dem då och då, ibland i form av en notis i en tidning där någon dött av en överdos på en toalett någonstans. Vi ser dem genom drygt 1.700 poliser som får pinnar i karriären om de plockar in en välkänd pundare sex gånger i veckan och låter honom kissa i en burk. Så ser vi förstås devisen lite då och då: Ett narkotikafritt Sverige!
Narkotikafritt för vem? Narkotikapolitiken fungerar väldigt illa. Den utgår ifrån principen att det ska vara svårt att vara knarkare i Sverige. Det är det också, folk dör som flugor av narkotikan. Sverige ligger högt på skalan i en internationell jämförelse. Under förra året dog 429 personer av narkotika och det kan jämföras med människor som mördades eller dräptes där avled 88 personer. Under 2012 dog 312 personer i trafiken.
Det märkliga är att så få pratar om situationen för narkomanerna. Leif Grönblad som är läkare i Uppsala och jobbar med ett omdiskuterat metadonprojekt menar att många av narkomanerna dessutom har genetiska anlag som gör att de har lättare att hamna i ett beroende. Dessutom har de ofta dubbla diagnoser såsom personlighetsstörningar, depressioner och så vidare som de aldrig får behandling för. Det bekymrar inte politiker, moralens väktare håller fanan högt och hittar på nya strafflagar som ska försvåra användningen av droger.
Björn Fries som bland annat varit nationell narkotikasamordnare hävdar att om vi ser en utslagen narkoman på gatan så ringer vi inte efter ambulans utan kallar på polis. Med andra ord, vi ser inte narkomaner som människor, vi ser dem som brottslingar. Den avgörande frågan är om det är etiskt riktigt att straffa dem som skadar sig själva? Ska vi kriminalisera en dålig läggning?
Det är det vi gör i dag och bortsett från att huvuddelen av våra fängelser befolkas av narkomaner, inte langare och distributörer accepterar vi dessutom på många punkter avvikelser från rättsprincipen när det gäller droger, till exempel telefonavlyssning, buggning och inte minst sänkta beviskrav vid fällande dom.
Allt för det goda välfärdssamhället, där vi inte har plats för pundare. Vi låter dem dö. William Petzäll är ju ett exempel, i stället för vård dömdes han för narkotikainnehav. Ola Lindholm, visserligen barnidol, fälldes för eget bruk av narkotika och hängdes inte bara ut i media utan också förlorade jobbet och hela sin trovärdighet. Kanske han också behövde hjälp i stället?
Kriminaliseringen av droger, där vi straffar dem som skadar sig själva, har sin orsak i att vi har en självbild av att vi är så oerhört duktiga, moraliska och kunniga. Politikerna tog med oss i EU med argumentet att nu skulle Sveriges drogpolitik frälsa övriga Europa. Tyvärr glömde de att titta på statistiken, vi kan inte ens stoltsera med att särskilt få människor använder narkotika i Sverige. Vi ligger bra till bland ungdomar upp till 15 år. Men sedan följer vi genomsnittet för övriga länder när det gäller användning av droger.
När det gäller dödlighet ligger Sverige i botten och tävlar med Albanen om sämsta drogpolitiken. Som sagt, folk dör som flugor!