Fusket finns överallt, i idrottsvärlden, på universiteten, i företagen, i trygghetssystemen, bara för att nämna några exempel. Bara för att fusket sker innebär det inte att det är okej, fuskarna skadar inte bara sig själva de skadar alla andra också. Litar vi till fullo på de världsledande idrottsstjärnorna, de kan ju vara dopade? Fusket i sjukförsäkringen har gjort att alla partier tittar på de sjuka som eventuella fuskare. Reglerna har stramats åt och att det inte ska vara lätt att bli sjukskriven, är ett resultat av fuskandet.
Det senaste fusket som skakat om Norrbotten och Gruvtolvan är de 20 arbetare som under flera års tid fuskat till sig övertid från LKAB. Nyheten slog ner som en bomb, inte nog med att det handlade om LKAB, som är ett av landets flaggskepp, det handlade också om en yrkeskår som alltid varit högt aktad.
Gruvarbetarna har haft en mycket stark ställning i facket och arbetarrörelsen. De var de som banande vägen för socialdemokratin en gång i tiden.
Så här i efterhand är det svårt att säga vad som upplevdes som värst, att de 20 anställda fuskat eller att facket tog dem i försvar?
Självklart har alla rätt, oavsett vad man har gjort, att få sin sak prövad. Där vidlag gjorde facket rätt.
Jag vet inte om resultatet blev något bättre för fuskarna? De fick säga upp sig själva i stället för att bli avskedare, de fick betala tillbaka en del av de pengar de fuskat till sig, men de är och förblir svartlistade. De får stå där med skammen. Det är ingen lätt situation de försatt sig i ett litet samhälle som Kiruna.
Men den avgörande frågan är vad facket lämnar för bild efter sig? Rubrikerna som Gruvtolvan skapat i den här turbulensen har minst sagt varit uppseendeväckande. Jag tänker på rubriker som facket förvarar de fuskande gruvarbetarna eller facket skyller på LKAB för att fusket kunnat pågå så länge.
Det kan inte vara en fackföreningsuppgift att försvara fusk, och dessutom ett fusk som drabbar alla medlemmar. Att skylla människors egna handlingar på någon annan, i det här fallet företaget är väl magstarkt. Den som har fuskat har med andra ord inget ansvar så det är fritt fram och fortsätta tills man blir upptäckt?
Gruvtolvan är inte ensam, det är inte första gången som fackföreningar försvarat fusk. Transportförbundet till exempel försvarade sopåkare som jobbade svart på arbetstid bara för att företaget spionerat på dem.
Vad är rätt, var går gränsen för fackföreningarnas lojalitet med sina medlemmars agerande?
Givetvis måste fackförbunden svara på frågan. Men det handlar till syvende och sist om fackens trovärdighet. Med åren har trovärdigheten tyvärr rasat. Allt fler står utanför facket, allt fler vill ha partipolitiskt obundna fack. Fackföreningsrörelsen står inför stora utmaningar, vad är deras roll i ett förändrat samhällsklimat?
Jari Söyrinki, styrelseledamot och informationsansvarig i Gruvtolvan satt med i överläggningarna med LKAB om de 20 fuskande arbetarna.
”Vi har gjort en uppgörelse som är ömsesidig och därmed är frågan utagerad”, säger Jari Söyrinki i en kommentar.
Det återstår att se om han har rätt!