Den nit med vilken Arbetsförmedlingen tog sig an möjligheten att reformera sin verksamhet verkade inte skrämma regeringen särskilt mycket. Men efter riksdagens uppror i början av december som nästan kostade Stefan Löfven (S) en av sina ministrar har det börjat hända saker.
Det är i detta ljus man ska betrakta både nyheten att åtta av Arbetsförmedlingens lokalkontor räddas undan nedläggning och civilminister Lena Mickos (S) debattartikel i DN (27/12) där det meddelas att fyra statliga servicekontor ska slå upp portarna nästa år.
Faktum är dock att regeringen inte brydde sig nämnvärt när Arbetsförmedlingen drog igång sina omfattande nedläggningar i början av 2019. Det var anslagsminskningen i M/KD-budgeten som blev startskottet för utvecklingen. Minskningen var visserligen rätt blygsam men Arbetsförmedlingen såg chansen att göra något den velat göra länge – stöpa om hela organisationen.
Några krav på återställda anslag restes aldrig när väl S och MP återinsatts i regeringsställning. Inte heller tog regeringen något eget initiativ att åstadkomma detta. Alla var nöjda. Inklusive Centern som drivit frågan om en fullständig reformering av myndigheten i regeringsförhandlingarna med Socialdemokraterna.
Då var optimismen ledstjärnan. Nu syns den sämre under pessimismens mulna himmel. Riksdagen tröttnade på regeringens och stödpartiernas valhänta och ogenomtänkta reformförsök och hotade att avsätta arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S). Plötsligt blev det väldigt brått att framstå som hela landets beskyddare.
De åtta lokalkontor som inte stänger kan jämföras med att närmare 100 sådana inrättningar har lagts ned under det gångna året. Civilministern meddelar samtidigt att en utredning tillsätts som ska se över möjligheten att öppna nya servicekontor. Micko skriver också att trycket på servicekontoren är särskilt högt i större städer och i utsatta områden. Hoppet att detta arbete ska leda till särskilt många servicekontor på glesbygden bör förmodligen inte vara alltför stort.
Bättre då att utredningen ska se över servicekontorens samverkan med kommunerna. Det är en om inte god så i vart fall behövlig nyordning. I takt med statens tillbakadragande har allt fler uppgifter hamnat hos kommunerna. Att integrera den statliga och den kommunala servicens bemötande av medborgarna är rimligt då många annars riskerar att falla mellan stolarna.
Kommunens ökade roll är dock en funktion av att staten lämnat kommunerna med nya uppgifter utan kostnadstäckning. Det bör utredningen särskilt ta med sig.