Statsminister Stefan Löfvens (S) rödgröna regering har som bekant inte majoritet i kammaren. Trots att V uteslöts från att ens förhandla om ministerposter har vänsterpolitiken fått rejält inflytande över regeringsbudgeten, särskilt i och med överenskommelsen om vinstförbud. Ändå räcker det inte för att få mer än hälften av rösterna.
Finansminister Magdalena Andersson (S) har övergivit överskottsmålet och står trots massiv kritik för en spenderarpolitik, finansierat med skatte- och avgiftshöjningar. Det hotar jobb, tillväxt och välfärd. Lägg till detta kostsamma kompromisser med MP om nedläggningshot mot Bromma flygplats och stopp av Förbifarten i Stockholm. Tvetydiga uttalanden om energiförsörjning och samarbetet med S har även blottat MP:s oförståelse inför ansvaret i att regera.
Missnöjet både mot och inom MP gror. Såväl från näringslivet som från tidigare språkrör har det hörts kritik. Sannolikt växer även Löfvens frustration. Den har dock främst tagit sig uttryck i desperata påtryckningar mot Centerpartiet och Folkpartiet, som inte har velat ta Löfvens hand. De vet att talet om samarbete är en strategi för att splittra allianspartierna och få dem att rädda regeringens budget.
Givetvis ska alla fyra allianspartier rösta på det budgetförslag man i valrörelsen lovade sina väljare. Löfvens spel för att lämpa över ansvaret på dem synades för länge sedan. S har självförvållad låg trovärdighet i att hantera grundproblemet med att Sverigedemokraterna hotar frångå praxis och att rösta med allianspartiernas förslag.
”Vi förutsätter att man följer det, precis som i talmansvalet där vi följde praxis och Björn Söder blev talman”, sade riksdagsledamoten Fredrik Olovsson (S) till SVT i torsdags. Orden hade haft större tyngd om det inte vore för att S ihop med MP, V och SD själva frångick praxis när de bröt ut en del av budgeten förra hösten.
Läget vi befinner oss i är inte önskvärt. En regeringskris vore olycklig, men innebär inte automatiskt extraval. Den upptrissade stämningen till trots är emellertid inte budgetomröstningen fullt avgörande. Såsom några statsvetare påpekade i Ekot i fredags är det inte otänkbart att regeringen ombildas oavsett hur det går.
En regering enbart bestående av S skulle ha lättare att söka uppgörelser med olika partier i olika frågor och undvika SD:s inflytande. Det faller på Löfven att svara på om han är beredd att på allvar skapa förutsättningar för samarbete i landets intresse och inte enbart är ute efter att splittra oppositionen för egen vinnings skull.