I de kurdiska områdena i norra Irak hålls en folkomröstning om självständighet. Omröstningen är bara rådgivande men spås kunna leda fram till en självständighetsförklaring. FN:s säkerhetsråd har dock enhälligt avrått kurderna från att utropa sin självständighet. Sveriges linje i frågan är den gemensamma EU-linjen: Irak ska till varje pris hållas samman som nation, och kurderna förväntas få sina rättigheter tillgodosedda inom ramen för den irakiska statsbildningen.
Problemet är bara att den irakiska staten – en skapelse från kolonialtiden – bara existerar på pappret. I verkligheten håller landet på att brytas upp mellan shia- och sunnimuslimer. Den shia-dominerade regeringen i Bagdad har kunnat samarbeta med kurderna i kampen mot IS, men behandlat dem styvmoderligt i jämförelse med de egna shiamiliserna.
Omvärlden borde se den kurdiska statsbildningen som håller på att ta form i norra delarna av Irak som en möjlighet. Visst, det kurdstyrda området ligger i Mellanöstern och saknar inte de politiska kännetecken. Korruption, nepotism, klansamhälle och orättvis behandling av minoriteter finns också där. Ett fritt Kurdistan skulle inte från dag ett ligga uppe bland de nordiska länderna i olika index om demokrati och mänskliga rättigheter. Men förutsättningarna där är ändå på många sätt bättre än i grannområdena.
Kurderna har en fungerande försvarsmakt i peshmerga-gerillan. Statsbildningen har fungerande gränskontroller och en underrättelsetjänst. Inte minst spelar den kurdiska diasporan en viktig positiv roll. De kurdiska områdena har genom migration kommit att präglas av kontakterna med västvärlden. I en kurdisk stat skulle många politiker och ämbetsmän vara utbildade i väst. En kurdisk statsbildning skulle kunna vara en västerländskt influerad enklav i regionen.
Sverige borde sammantaget börja se över sin hållning i frågan om kurdisk självständighet. Om utrikesminister Margot Wallström (S) skulle fortsätta att motsätta sig en kurdisk statsbildning även efter ett tydligt resultat för självständighet i folkomröstningen kan man dessutom fråga sig hur det rimmar med hennes linje när det gäller Palestina.
I Palestinafallet har Sverige brutit med den gemensamma EU-linjen. Sverige har där erkänt en stat som inte har kontroll över sitt territorium och som styrs av en korrupt regim utan demokratisk legitimitet. Vilken principiell grund har vi då för att säga nej om kurderna röstar för självständighet? Den kurdiska statsbildningen har ju många av de egenskaper som den palestinska saknar.