Med största sannolikhet kommer det att införas en karens för statsråd och statssekreterare som går över till en post utanför den statliga regin. Regeringen har nu fattat beslut om en lagrådsremiss i frågan, som utgår från det betänkande som presenterades i januari 2017. Och det är på många sätt ett rimligt förslag som har brett stöd i riksdagen.
Grunden till förslaget är att statsråd och statssekreterare sitter på information och kontakter som kan leda till otillbörlig fördel för den nya arbetsgivaren om övergången görs direkt. En karenstid innebär att ett tidigare statsråd måste vänta en viss tid med att påbörja den nya anställningen, så att informationen och kontakterna inte längre är fullt relevanta. Det minskar även risken för att en person som fortfarande är statsråd eller statssekreterare gynnar ett företag som denne sedan börjar arbeta för.
Vem som måste sitta av en karens på den föreslagna tiden tolv månader bestäms av en nämnd. Alla statsråd och statssekreterare som byter huvudman ska inte beläggas med övergångsrestriktion – det är varken rimligt eller ekonomiskt hållbart med tanke på hur ofta dessa poster byts ut. Staten måste rätteligen betala ut ersättning till den som hindras att försörja sig under karenstiden. Enligt förslaget ska ersättningssumman vara på samma nivå som arvodet vid avgången.
I förslaget ingår även en ämnesrestriktion som inte ska ge något arvode. Det innebär att tidigare statsråd eller statssekreterare tillåts jobba för en annan huvudman direkt, men personen får inte arbeta med specifika frågor under karenstiden.
För att undvika denna nya lag leder till att många statsråd och statssekreterare väljer att stanna kvar i statlig regi, exempelvis på myndigheter, är det viktigt att restriktionerna inte missbrukas av nämnden. Den som tvingas sitta av en karenstid ska inte uppleva den som orättvis. Att det finns en rörlighet mellan privat och offentlig sektor är i grunden bra, eftersom det ökar förtroende och kompetensen hos båda parter.
Den överhängande nackdelen med förslaget om karenstid är dock att det bara gäller statsråd och statssekreterare, trots att samma fördelar gäller på kommun- och landstingsnivå. Om än i mindre skala. Men exempel på lokalpolitiker som på olika sätt gynnat företag eller andra verksamheter i utbyte mot en framtida anställning förekommer likväl. Och för mindre företag och organisationer är det på många sätt betydligt mer fördelaktigt att komma åt känslig information från kommunen än från staten.
Förhoppningsvis kommer statliga restriktioner att placera frågan på kommuners och landstings bord så småningom.