Torparen Carl Edvard Carlsson bodde på Ängsö i Stockholms skärgård för drygt 100 år sedan. Där levde han av och med naturen. Tack vare hans och tidigare generationers strävsamma arbete med lieslåtter och betande kossor var det ett öppet landskap med ett myller av ovanliga växter och djur. Men de begåvade sommargästerna ansåg att torparen var ett hot mot naturen.
De visste minsann att torparens kossor trampade sönder marken och att hans lie inte skonade de sällsynta växterna. Sommargästerna protesterade och som en följd av detta upphörde 1909 torparens skötsel när myndigheterna bildade Ängsö nationalpark.
När Carlsson flyttade från ön 1927 hade naturen tagit över. Borta var det tidigare öppna landskapet och den rika mångfalden. Först på 40-talet antogs ett omfattande restaureringsprogram för att ställa saker och ting till rätta. I stället för en torpare sköts arbetet nu av två statsanställda.
Men det behövs inte ett en nationalpark för att bönder ska sluta bruka marken. Det går alldeles utmärkt med fördyrande regelkrångel, minskande marginaler och otacksamhet. Resultatet blir detsamma.
Låt oss ta några nutida exempel. I takt med att antalet gårdar med kor minskar i landet minskar också antalet gödselstackar. Detta påverkar negativt den enda reptil vi har som lägger ägg, snoken. För att reproducera sig har den i tusentals år använt gödselstackarna för att hålla äggen varma. Problemet är störst i norr. För att ställa saker och ting till rätta är förslaget att tjänstemän ska köra gödsel norröver.
Att de flesta fjärilar minskar i antal är ett annat fenomen. Orsaken är även här att bönderna drivs bort från sitt brukande. Återigen ser man problemen först i norr. För att ställa saker och ting till rätta används statliga pengar för att blottlägga mineraljord. På så vis gynnas växter som är livsnödvändiga för fjärilarnas fortlevnad. Växter som fanns förr när bonden skötte om naturen i stället för tjänstemän.
Vildbin behöver öppen solexponerad sand för att bygga sina bon. När vi var fler som brukade naturen var dessa platser vanligare. För att ställa saker och ting till rätta läggs nu resurser på att köra ut sand med lastbil i skog och mark. Ett sista exempel är alla dessa skogar som staten skyddar från bondens brukande. Efter år av icke-brukande försvinner naturvärdena varpå myndigheterna kommer med åtgärdsprogram för att ställa saker och ting till rätta.
Det vi nu håller på med är att göra hela Sverige till en nationalpark. Systemet motar bort självständiga bönder som bor i och brukar naturen och ersätter deras självständighet med tankegods från de begåvade gästerna. Ett stegvis övertagande av produktionsmedlen om man så vill.
Nog är det lovvärt med alla dessa konstlade försök att bevara artrikedom. Men hade det inte varit enklare att genom mindre regelkrångel, ökade marginaler och lite tacksamhet se till så att vi har kvar våra bönder?