Jag gick hemma på ladugårdsbacken och frågade min åttaåriga dotter vad hon tycker att jag borde skriva om i denna krönika. Blixtsnabbt kom svaret. Pappa, du borde skriva om alla barn som inte får vara på landet på sommaren. Jag är själv lite osäker på hur djup hennes analys är men det minskande flödet av sommarbarn på landet är ett intressant fenomen på flera sätt.
När jag nu står här och lastar upp årets höskörd på skullen kan inte tanken lämna mig. Jag ser för mitt inre bilden av den lille Rickard som hjälper till att bärga hö tillsammans med far. Höbalar som väger mer än mig själv vid den tiden. Andra minnen dyker också upp så som svetten, värmen, kampen mot regnet och känslan av att inte räcka till. Kanske är det just nu jag inser något som jag inte förstått eller tänkt på tidigare. Att hjälpa till med höskörden var troligen ett av fars sätt att forma mig, en ung parvel, till en bra människa.
Vissa skulle nog hävda att han misslyckades, själv hävdar jag motsatsen. Att växa upp på landet och på bondgård var naturligtvis fyllt med mycket glädje men detta blandades med stor portion av ansvar, problemlösande och hårt arbete. Man tar vuxna beslut som handlar om en varelses liv. Man lär sig respekt för djur och natur. Man lär sig att vi alla är en del av naturen. Man lär sig att hjälpa till med ett tack som enda ersättning. Man lär sig att problem får man lösa själv. Man lär sig att lögner kan leda till att någon dör. Man lär sig respektera andras kunskap och egendom. Man lär sig att säga nej och inte minst att ta ett nej.
Det är naturligtvis lätt att skönmåla landsbygden och de förutsättningar som där ges våra barn. Men vi har en uppgift som föräldrar att tillgodose de behov som våra barn har i form av uppskattning, kärlek, uppmärksamhet, gränser, normer och värderingar. Det handlar om att förbereda dem för vuxenlivet. Jag tror det är vårt ansvar som vuxna att utsätta våra barn för vissa motgångar. Att tvinga dem att göra framsteg själva. Att lyckas och misslyckas. Vi ska givetvis respektera barns rättigheter och inte hämma och kränka ungarna. Men om vi alltid ställer upp på deras önskemål och sätter dem i centrum utan tydliga gränser tar vi helt enkelt inte vårat föräldraansvar på allvar.
Landsbygden och bondgårdarna är perfekta miljöer för ett uppfostrande arbete. Det handlar om förståelsen för hur nära nog allt börjar och slutar i naturen. Ett misslyckande avslöjas direkt och idogt arbete ger verkliga synliga resultat. Det handlar om att placera sig själv och sin egen roll i ett sammanhang. På bondgården ges bra tillfällen och möjligheter för att forma nästa generation till ansvarstagande goda individer.
Låt oss hoppas att fler föräldrar tar ansvar för sina egna barn och för vårt gemensamma land genom att åtminstone ge dem en lite längre glimt av landsbygden och lantbruken denna sommar. Jag lovar att vi bönder tar emot ungarna med glädje.