Trots det har den kristna 68-rörelsen i väsentliga drag undsluppit akademisk granskning. Detta har förändrats i och med boken 68-kyrkan (Bladh by Bladh, 2017) av Johan Sundeen, lektor vid Bibliotekshögskolan i Borås.
– 68-tankegångarna står ju fortfarande starka i kyrkan i dag. Flera av de personer som jag uppmärksammar har själva på senare år vittnat om att det har präglat hela deras teologiska och kyrkliga bana.
I stort är den kristna 68-vänstern en avspegling av den profana rörelsen, särskilt inledningsvis. I boken förekommer otaliga exempel på hur de unga kyrkliga revolutionärerna bedyrar att målet är helt vanlig socialism. Samtidigt är den kristna delen av 68-rörelsen något väsensskilt, mycket beroende på Världskyrkomötet som arrangeras i Uppsala 1968.
– Det har väldigt stor betydelse. Det blir en samlingspunkt för kristna radikaler. Hade det arrangerats i exempelvis Sydamerika hade det inte funnits en så stor svensk ungdomsnärvaro. Detta bygger en bred bas för det framtida arbetet.
– Det växte på 1970-talet successivt fram en medvetenhet i rörelsen att det behövdes en teologisk grund. Det ledande spåret blev att integrera marxismen med kristendomen. Jag vill inte recensera andras tro men 68-kyrkan är en gruppering som gör ett uppror mot den historiska kyrkan och de har bitvis en nedlåtande syn på personer som tolkar kristen tro på ett annat sätt. Vilket kommer till uttryck på världskyrkomötet där till exempel ortodoxa grupper blev bemötta på ett sätt som kunde uppfattas som nedlåtande. De är kritiska mot kristendom som en andlig företeelse och menar att det fyller ett passiviserande syfte i enlighet med de makthavandes intressen.
Vänstervågen i slutet av 1960-talet var dock mer än ett ungdomsuppror. Revolutionärerna var egentligen inte så många, men de var aktiva opinionsbildare och drevs av ett väldigt starkt engagemang. De red på tidsandans axlar men om de hade varit helt själva hade de inte nått lika långt.
– Fenomenet hade säkert uppstått ändå men naturligtvis spelade det stor roll att ett antal framträdande gestalter backade upp dem. Det är också ett påtagligt faktum i det skriftliga materialet att motståndet inte var särskilt starkt.
Den flammande retoriken lyckades kanske binda upp bland annat Svenska kyrkans centrala funktioner, men i kyrkbänkarna runtom i landet såg det annorlunda ut.
– 68:orna blev ganska snabbt besvikna och bittra över att världskyrkomötets radikala agenda inte slår igenom på församlingsnivå. Kyrkfolket kommer i vanlig ordning och de sjunger sina psalmer och ber sina böner som om inget hade hänt.
Ändå är det uppenbart att den så kallade 68-kyrkan lyckades, effekterna är synliga än i dag. Kanske beror det på att de var än mer hängivna än deras värdsliga medrevolutionärer.
– Den här rörelsen skiljer sig från andra 68-grupperingar i den meningen att det inte finns någon framträdande offentlig avhoppare – alls. Många av de profana 68-grupperna har ju gjort omprövningar men det finns ingen motsvarighet från de kristna 68:orna.